Dags att flytta igen

Tredje gången jag byter adress på min blogg. Inte helt optimalt. Men jag tycker det är bättre att ha den på mitt företags hemsida, även om den bloggmodulen inte är riktigt lika vass som Blogger.
Sedan några veckor tillbaks så kommer de nya blogg-inläggen istället på dahlgren.net

Så småningom kommer jag nog att flytta över även de här gamla inläggen dit. Lite synd att tappa historiken...

Företag som inte vill sälja

Ibland hittar man en bra produkt men företaget som säljer den gör allt för att man inte ska kunna köpa den. En sådan produkt är FlashPaper 2 från Adobe.
Programmet gör att man kan skapa swf-filer från vilken typ av dokument som helst. En skrivardrivrutin helt enkelt. Smidigt sätt att göra pdf:er eller word-dokument läsbara på nätet utan att användaren behöver något mer än en webbläsare.
Men programmet säljs inte hos återförsäljare (jag har letat på flera) utan endast via Adobes hemsida. Där lyckas man efter många om och men registrera sig för att ladda ner en Trial-version. Men när man ska köpa en licens för att aktivera denna fulla trial-version så tar det tvärstopp.

Först möts man av en sida där Adobe visar sin differentierade prissättning:
Worldwide customers - 79 USD = 530 kr
UK - 49 pund = 663 kr
Europe (resten) - 79 Euro = 724 kr

Varför Adobe ska ha mer betalt i vissa länder för exakt samma produkt förtäljer inte hemsidan. När man klickar på (Europe eller UK) så möts man av meddelandet
"Unfortunately, the product you are attempting to buy is not available in this
store. Please contact a reseller to purchase the product. We apologize for the
inconvenience."

Jaha, men om det inte finns hos någon reseller då? Via USA-hemsidan så vill de inte heller ta emot order.

Puh, efter att ha jobbat med Open Source-verktyget DNN under en längre tid har jag vant mig vid att med några knapptryckningar kunna handla mjukvarumoduler från programmerare över hela världen. Betala med kort, snabbt och enkelt ladda ner och installera programmet.
Hade DNN-utvecklare haft lika dåliga hemsidor som Adobe så hade de inte haft en enda kund. Jag förundras ständigt över hur storföretag som jobbar med spetsmjukvara kan ha så odugliga hemsidor. Microsoft är ju ett annat exempel på hur man gör sitt yttersta för att exempelvis undvika att ta emot synpunkter från användare.
Eftersom jag själv köper svindyra designprogram från Adobe är jag också medveten om hur dåligt deras automatiska uppdateringar och kopieringskydd fungerar i verkligheten. Inte fullt så illa som Quark Inc som plågade IT-ansvariga med sina hårdvarulås i slutet av 90-talet, men ändå tillräckligt för att reta gallfeber på professionella användare.

Någon som känner till ett enkelt sätt att konvertera pdf:er till .swf eller liknande enkla format för webben? När nu Adobe inte verkar vilja sälja sitt verktyg till mig... Eller mot förmodan vet en åf som tillhandahåller programmet?

Ju mer jag funderar på det, desto mer ser jag paralleller till den föråldrade bransch som Henrik Torstensson skriver om idag. Hur kommer det sig att inte fler program säljs helt digitalt idag? Piraterna har i 20 års tid distribuerat via nedladdning men de etablerade företagen har förvånansvärt svårt att erbjuda smidiga lösningar.
På samma sätt som skivbranschens överpriser borde man nog fundera över om inte mjukvaruföretagen tar ut överpriser för sina programvaror. Fyllda av buggar och ständigt höjda priser för varje uppgradering.
Prenumerationslösningar på mjukvara vore ett alternativ, förutsatt att det inbegrep ständiga uppdateringar och buggfixar. Och inte några astronomiska månadskostnader förstås...

Uppdaterat: mitt letande efter en bra "PDF to SWF"-programvara går vidare. På Byte Scout finns en del lovande program, men inte riktigt så bra som jag vill - ännu. De har i alla fall den goda smaken att rekommendera att man laddar ner en gratis test-version innan man handlar, för att vara säker.
Uppdaterat 2: hittade ytterligare ett program som är väldigt lik Adobe/Macromedias eget. Print2Flash heter det och går att ladda ner som trial för att sedan registera/aktivera. Verkar riktigt lovande även om jag haft lite problem med att få pdf:er att konverteras. Däremot går det att skriva ut från Indesign direkt till Flashfiler!

Fornlämning med Posten

Nyss ramlade det ner en tjock lunta ihoplimmade papper i brevinkastet. En fornlämning från 1900-talet dyker upp sommaren 2007.
Din Del för orterna Helsingborg, Bjuv och Åstorp. 400 sidor tjock katalog där ett antal företag än idag köper annonsutrymme. Varför?
"Du har precis slagit upp Sveriges mest använda lokala katalog. 78% av Sveriges befolkning använder Din Del för att hitta information åtminstone någon gång per år. Totalt gör man 152 miljoner sökningar per år vilket leder till affärer för 51 miljarder."
Källan? Research International 2003. Det känns tryggt.

En högst ovetenskaplig - men mer aktuell undersökning - jag gjort i bekantskapskretsen visar att majoriteten slänger katalogen direkt i pappersåtervinningen. Förutom i de hyreshus där de läggs i en hög längst nere i porten så att var och en får ta om man vill ha - då ligger de kvar.
Andra gör som jag gjort de senaste fem åren, går till bokhyllan och tar ut föregående års katalog och byter ut den. Sedan står katalogen orörd där tills ett år gått.

Nej, ärligt talat har jag oxå gjort några sökningar i katalogen genom åren. Om datorn inte varit påslagen eller om internet legat nere. Men sökresultaten är inte särskilt relevanta eftersom bara en bråkdel av företagen finns med i Din Del. Då är täckningen bättre på eniro.se eller hitta.se

Fornlämningen distribueras i fem miljoner exemplar. Enligt statistiken ovan skulle varje exemplar i snitt användas 30 ggr per år. Tänk då på att hälften av katalogerna sannolikt går direkt i papperskorgen så skulle de som sparar den använda den 60 grr per år, mer än en gång i veckan?
Kanske på 1900-talet, inte år 2007. Hur länge till trycker man kataloger på papper? 75% av pappret kräver att nya träd huggs ner...

Nedkopplad och avkopplad?

Tillbaks hemma i Sverige efter en månads semester utomlands (rundresa i USA o Costa Rica). Har inte kollat mailen mer var 3-4:e dag i snitt och inser plötsligt hur effektiv man blir när man jobbar via webbmail. Många mail går direkt i papperskorgen, andra besvaras så kortfattat och snabbt det går eftersom dollartecknen tickar på i rutans nederkant. (Hade lämnat laptopen hemma så jag var hänvisad till internetcaféer som varierade i pris mellan 1 och 10 dollar i timmen och skärmar på 13-20 tum!).

Nyheter läste jag också en del på nätet. Eller försökte. Merparten av de svenska nyhetssajterna var helt värdelösa då internet ofta inte var så snabbt däröver. Försök läsa hd.se eller aftonbladet med en förbindelse på 50-100 Kbit så förstår ni vad jag menar. Undrar om dessa tidningar funderat över att det faktiskt finns tusentals svenskar som fortfarande sitter med modem? En baksida av ökad bandbredd som man inte tänker på annars.
I vissa fall kunde man surfa in på mobilversionen av sajterna. Och så finns ju SVT Text som är är en favorit även på nätet. Där slipper man dessutom lockrubrikerna som numera sprider sig som en sjukdom på svenska sajter.

Glömde ta med mig lösenordet till Bloglines så mina RSS-flöden samlades på hög, kanske lika bra det. När jag kom hem fanns det 3500 länkar att skumma igenom. Då blev det till att gallra mer än vanligt. Jag har missat mängder av nyheter men det känns som det kvittar faktiskt.
En hög med papperstidningar finns det nu också på skrivbordet.

Under resan hann jag också läsa lite böcker för omväxlings skull. Kan rekommendera "Tipping Point" av Malcom Gladwell som jag läste på flyget från Miami till London.

Är det nyheter, bilagor eller filmer som driver kvällspressen?

När jag jobbade på Egmont Kärnan för ett antal år sedan brukade vi som jobbade med ungdomstidningar (kallade "editorial driven magazines") skämtsamt skoja med redaktörerna för serietidningarna som redan då plastades in med leksaker och säga att de jobbade med "promotion driven magazines".
Det hände dock allt oftare att även vi med redaktionellt drivna tidningar tvingades ta till promotion-artiklar för att sälja fler lösnummer.
Dagspressen har alltid sett ner på magasin och många har skrattat åt barntidningar plastade med leksaker eller kvinnotidningar där en bok plastas med. Sånt skulle aldrig behövas för dem som säljer nyheter.
Det började med olika former av bilagor, först inne i tidningen och sedan som fristående egna titlar som skulle konkurrera med veckopressen. Läser dem aldrig själv men tydligen är det bra kvalitet eftersom jag mer än en gång stått bakom läsare på Pressbyrån som frågar "kan man köpa den här för sig?" samtidigt som de håller upp tv-tidning eller söndagsbilaga.
"Nej, den säljs bara tillsammans med Aftonbladet", svarar expediten och man ser hur läsaren funderar en stund över om de verkligen ska ta upp nyhetstidningen.
Den senaste tiden har skvaller fått konkurrens på löpsedlarna av "DVD för 10 kr med dagens tidning". Gamla filmer i lågprisutgåva (läs pappersfordral och budgetutgåva) säljs tillsammans med nyhetstidningen som nu blivit fullständigt "promotion driven".
Expressen tar nu steget fullt ut och säljer film i riktig förpackning, hela serien med James Bond-filmer ska nu säljas vecka för vecka för 59 kr/st, men bara tillsammans med tidningen såklart.
Det är ju det som är syftet - att lyfta upplagan. Nyheter säljer inte längre tillräckligt bra. Oavsett hur många "dödliga sjukdomar - du kan vara drabbad" eller kändisskvaller som blåses upp på löpsedlarna så faller upplagorna.
Samtidigt så är det också ett bevis på att värdet i DVD-filmer är på väg att sjunka. Hur länge till vill någon ha något så omodernt som en film på skiva när det börjar komma tjänster som gör det möjligt att ladda ner filmer eller se dem direkt på nätet?
Det kommer att kännas lika omodernt som att... ja, köpa en papperstidning för att man vill läsa NYHETER...

Fotbollen stänger in sig

Framgångarna börjar stiga fotbollen, i allmänhet och svensk fotboll i synnerhet, åt huvudet. Senaste nytt är att svenska elitklubbar sålt ensamrätten till att ta porträttbilder på spelarna till företaget Idrottsfoto.
Tidigare var det Bildbyrån i Hässleholm som skött fotograferingarna - men då var det fritt fram för lokaltidningar och andra att ta egna bilder om de ville. Nu förbjuder klubbarna sina spelare att ställa upp på porträttbilder.
Läs artikel om det märkliga beslutet på Medievärlden.se där även SEF försvarar sig.

Ja, vad ska man säga. I en värld där utvecklingen går mot allt färre som är beredda att betala för bilder så tror fotbollen att de är så stora och mäktiga att de kan kräva betalt av alla som vill ha bilder på spelare. Jag tycker det är hål i huvudet.
De småpengar som de kan tjäna på att sälja bilderna förlorar de, kanske inte nu men en dag, på minskad exponering av sina stjärnor. Genom att försvåra för pressen i deras arbete lär de ju inte öka bevakningen.
Men det kanske bara är första steget mot egna nyhetsmedia, kontrollerade av klubbarna?
- Om du ska fota en spelare efter matchen kanske det måste ske mot en särskild reklamtavla. De kanske bestämmer sig för att ha egna fotografer på matcherna som väljer ut vilka bilder som får publiceras. Det här är en liten inskränkning i yttrandefriheten, det känns som ett litet steg i en farlig riktning, säger Håkan Rodén till Medievärlden.se.

Bilder på nätet

Har tidigare skrivit om blodbadet som Bildbyråerna står inför. Läste idag en intervju med iStockphotos grundare som var intressant. Framför allt hur bildbyråerna i början skrattade åt sajten och tyckte att det var "en skräpsajt som sålde skräpbilder till skräpköpare"... Numera ägs iStockphoto av giganten Getty Images.

Bara i Punkt SE

Brukar gå snabbt förbi gratisutdelarna i sina gula jackor där de vill lura på mig .SE eller Punkt SE - Aftonbladets gratistidning. Läste första numret när den kom ut, tyckte den var helt ointressant. Ungefär som om Hänt Extra ska förpacka TT-nyheter.
Idag slår det mig "Bara i Punkt SE kan man se en reporter lägga en byline (signatur) på en text som är 30 ord lång. Här sitter det någon och gör en re-write på en TT-text och har mage att sätta ut sitt namn efteråt?
Och så undrar de varför media i allmänhet tycker att den känns som en skoltidning (med all respekt för dessa alster, har själv suttit i redaktionen för en gymnasieskoltidning och det är inget fel i det).
En annan tanke som alltid slår mig när jag passerar ställen och utdelarna av gratistidningar är varför de inte anställer dem som står där i ur och skur - försäljarna av gatutidningen Aluma? Varför inte anställa hemlösa att dela ut Punkt SE? Vem skulle ha hjärta att neka att ta emot en tidning om de visste att den som delar ut den fick betalt för varje utdelat exemplar?
Stor humor i Punkt SE är också sportsidorna där man förkunnar "Fler resultat och tabeller hittar du i Sportbladet". Det är förvisso sant (Punkt SE har nämligen till och med färre resultat än Metro) men ändock ett skämt eftersom Aftonbladets sportbilaga knappast är känd för att vara heltäckande på sportresultat...

Intressanta noteringar

Det kommer dagligen intressanta klokheter på olika bloggar via mitt RSS-flöde. Hade aldrig haft tid att surfa runt och se när de uppdateras annars.
Fredrik Wackå skriver om hur man har en sekund på sig att fånga en potentiell läsare med en rubrik på nätet. Det handlar både om de som söker på Google och skummar igenom träffar och de som surfar på innehållssajter och läser rubriker.
Jag har tidigar funderat över om inte nätet skulle ta död på alla fåniga kvällstidningsrubriker (löpsedlarna) utan täckning. Men sedan inser man att risken är stor att de kommer att öka ännu mer innan de försvinner eftersom nätet med ovanstående resonemang snarare föder än dödar rubriker med sex, våld, skandaler etc.
Men det finns hopp för framtiden genom att man kanske på olika sätt kan sänka förtroendet för de källor som inte motsvarar förväntningarna och därmed till och med helt slippa dem efter ett tag och straffa bort oväsentligt innehåll.
Eller också blir det ännu mer hårddragna rubriker i jakt på klick. Har själv på innehållssajter sett hur mycket rubriken betyder för att locka läsare.

På Fibrer skriver Peter om att Bloggandet måste vara en vana och det inlägget fastnar jag framför allt för på grund av det träffande citatet “Om skrivande är din syssla är enda sättet att misslyckas att inte skriva.” som är hämtat från Gail Shers bok One continuous mistake: four noble truths for writers.
Får mig att fundera över att det var länge sedan jag skrev något skönlitterärt. Brottas just nu med att bygga om VIPstory.se till en ny plattform. Den gamla är för instabil och saknar vissa funktioner för att de hundratals registrerade medlemmarna ska få ut maximalt av sidan.
Å andra sidan skriver jag dagligen. På FCHnytt.se har jag den senaste månaden levererat snart 100 texter och däremellan en del konsultuppdrag åt företag som innefattar texter.

På SvD.se läste jag om en engelsk sajt där författare skulle hjälpa varandra att läsa manus och sedan coacha varandra till färdig bok, redo att skickas till ett förlag. En intressant tanke. Som förde mig vidare till Jan Kallbergs blogg där han tar upp förändringen av bokbranschen, något som vi kanske inte riktigt sett ännu i Sverige men som nog kommer snart.

Skrå-tänkandet lever inom journalistkåren

Det är egentligen inget nytt med skrå-tänkandet. I vissa fall finns det goda skäl till att faktiskt inte vem som helst får kalla sig vad som helst. Det är positivt att man inte kan kalla sig läkare bara för att man är intresserad av sjukvård. Och det är positivt inom många andra yrken att det finns en godkänd utbildning som blir ett slags kvalitetsstämpel, eller garanti om lägstanivå på kunskaperna hos den yrkesverksamme.
Men det funkar inte inom alla yrken. Det är inte alla yrken som kräver 5 års utbildning för att du ska vara otroligt duktig. Däremot är det säkert så att den med 10 års erfarenhet ofta är duktigare än den som precis börjat eller aldrig ens provat yrket.
Inom journalistkåren sprider sig dock gärna en bild av att journalist det kan man bara bli om man läser så länge som möjligt på en fin journalisthögskola. Därefter ska man självklart söka sig till DN eller någon annan fin morgontidning där man endast ägnar sig åt granskande journalistik.
Även lång trogen tjänst kan i viss mån uppväga avsaknaden av de där journalisthögskolepoängen. Det finns ju trots allt bevisligen 1000-tals duktiga journalister som aldrig läst någon av de där utbildningarna utan - ve och fasa - förlitar sig på LHS-poäng. (LHS= Livets Hårda Skola).
Ibland händer det att folk med drömmar om att bli journalist frilansar vid sidan om ett vanligt jobb. De har då inte samma krav på att kunna fakturera 500 kr i timmen som ju en heltidsfrilans måste göra för att få firman att gå runt. Det här utlöser ett ramaskri om prisdumpning och illojalitet.
Det har funnits i många år men än tydligare har det blivit med internets inträde. Nu kan ju plötsligt vem som helst skriva texter och få dem publicerade. Utan att de ens har ett presskort (id-kort utfärdat av Journalistförbundet som bevis på att du är en riktig journalist och betalar din fackföreningsavgift).
Det är trevligt med läsarkontakt så länge läsarna är underlägsna. Så länge insändare är fulla av stavfel och faktafel så kan man känna sig trygg. Men när det plötsligt dyker upp texter av professionell kvalitet blir många nervösa.
Precis som byggbranschen borde vara livrädd för alla tv-program med hemmasnickrare. Room Service, Äntligen Hemma och allt vad de heter - visst hotar de byggbranschen? Det riskerar ju att göra snickare arbetslösa när folk upptäcker att de själva kan slå ner den där väggen och bygga ett uterum. Eller?
Nej, jag har aldrig hört några upprörda ord därifrån. Kanske har det att göra med att byggbranschen enligt rykten fått mer att göra tack vare Timell-effekten då förhoppningsfulla gett sig i kast med att bygga om och sedan misslyckats och tvingats anlita en riktig yrkesman för att få ordning på det. Alternativt tröttnat och insett att det inte var värt varje kväll i fem veckor att spara in de där tusenlapparna.

Läste idag på Computer Sweden om hur facket på IDG upprörs över att läsare tillåts skriva egna artiklar och skicka in. Är de rädda att läsarna inte ska se skillnad på de texter som skrivs av professionella heltidsanställda journalister och de texter som produceras av vanliga människor?
Jag kan hålla med om att det är skrämmande. Samtidigt tror jag det är ett nyttigt uppvaknande för många att inse att det faktiskt finns folk där ute som är bättre än du själv. Ett medlemsskap i ett fackförbund är ingen garanti eller frisedel som garanterar att du kan stänga ute alla som inte är det.
Det intressanta är att bloggare sällan gör anspråk på att vara journalister. De är intresserade av att nå ut med sina tankar.
Om journalister ska kunna konkurrera med alla bloggare - och framför allt alla informationsavdelningar på företag - i framtiden måste de tillföra något mer än den slentrianmässiga vidareförmedling av information som i alltför stor utsträckning präglar dagens papperstidningar.
En annan höjdare är journalisterna på Värmlandsnytt som tycker att de ska få bestämma över när polisen går ut med information i ett ärende som de ställt frågor om.
Internet har brutit mediernas informationsmonopol på flera sätt.

En häftig tid vi lever i

Det är en häftig tid vi lever i ur ett mediaperspektiv. De senaste veckorna har jag inte hostat ur mig några inlägg här, däremot läst flera hundra inlägg på andras bloggar och nyhetssajter. Det som framför allt etsar sig fast i mitt medvetande är papperstidningens förestående död.
När en tidning som New York Times ser nedläggning av den tryckta tidningen som ett alternativ, då har vi nått en punkt där bägaren svämmar över.
Arthur Sulzberger, ägare, styrelseordförande och publisher fick frågan mot bakgrund av pressens minskade upplagor (som även syntes i de svenska TS-siffrorna i fredags) - "tror du att New York Times fortfarande trycks om fem år?"
"Jag vet faktiskt inte om vi kommer att trycka Times om fem år, och vet du vad? Jag bryr mig inte heller", svarade Sulzberger och tillade "Internet är en underbar plats att vara på och vi är ledande där".
Läs en av många artiklar här.

Just nu är även svenska dagstidningar framgångsrika på internet. Det slås besöksrekord varje vecka men jag kan ändå inte låta bli att notera hur svårt de har att verkligen ta till sig den nya tekniken. Man är fast i att texterna ändå alltid är avsedda för tryck (bortsett från videointervjuer på presskonferenser och korta aktuella "JUST NU: Trafikolycka på xxxvägen" som självklart är en styrka.
Men genomgående så tänker man på morgondagens tidning. Vissa tidningar, som exempelvis Helsingborgs Dagblad, sparar till och med texterna och publicerar dem på nätet tidigast 04.00 då tidningen är tryckt. Ibland ännu senare.
Dessutom är man fast i den nyhetsvärdering som gäller i print. Den här händelsen får det här utrymmet, den ska in i det där hålet på den där sidan. Reportern får snällt finna sig i att klämma in allt han/hon vill säga på det fastställda utrymmet. Skulle det finnas flera bra vinklar, citat och kanske underlag till tre olika texter spelar det ingen roll. Det är papperstidning som är norm och tvingas begränsa även webbversionen.

Det här fick mig att börja fundera över om det skulle gå att starta en väldigt nischad nyhetssajt, helt webbaserad. Mitt intresse för innebandy kombinerat med mina webbkunskaper. Så föddes för några veckor sedan tanken på FCHnytt.se som registrerades några dagar efter att jag kläckte namnet.
Idag är webbsajten uppe och snurrar. Jag har publicerat 67 artiklar under de 18 dagar som sajten funnits online och redan har över 800 unika besökare hittat dit. Mina texter har citerats på flera olika webbplatser och i några tidningar.
Att gå från idé till genomförande på mindre än en månad hade aldrig varit möjligt utan dagens teknik. Och just det här är något som många etablerade förlag ännu inte förstått. Eller rättare sagt, de talar tyst om att de börjat inse det.
Nästa steg i mitt lilla medieprojekt är såklart att ordna med lönsamheten. Investeringarna så här långt inskränker sig till 120 kr för ett domännamn och så 40-60 timmars arbete såklart. Ett så ambitiöst projekt går inte att driva som en hobby utan ersättning. I alla fall inte för mig.

Vad är det som hindrar journalisterna på dagstidningarna att hoppa av och starta egna sajter på samma sätt som mig? Det är de duktiga medarbetarna som är tidningens viktigaste kapital när nu upplagorna stadigt sjunker. Till skillnad från en dagstidning där man kan låsa upp läsare ett år framöver så är dina läsare på nätet snabbt redo att klicka vidare till något bättre eller mer intressant.
Något som också fascinerat mig är journalisters motvilja mot att frikostigt ange källa. Det är inte bara dagspressen utan även andra som har svårt att ta till sig bloggkulturens länkande till andra inlägg på nätet som inspirerat till texter.
Men det finns tecken på att det börjar ändras i takt med att journalister inser att det faktiskt finns en kultur på internet, det är inte bara ett laglöst land där alla kopierar bilder hur som helst.

Det är en spännande tid vi lever i. Det finns de som undrar - vem snodde mina läsare?

Uppdaterat: Ytterligare ett bevis på att skiftet från print till internet kommer i IRM:s siffror som visar att Internetannonseringen växte med 50% förra året och därmed är Sveriges tredje största media efter TV och morgonpress. Mest intressant är att internet tippas fortsätta öka om än inte lika mycket procentuellt under 2007.

En ny gratistidning i stan

Helsingborg har idag fått en ny gratistidning. Gratis-HD i folkmun, men egentligen heter den xtra! Helsingborg. Logotypen signalerar mer extrapris än Extra nyheter. Premiärnumret är sådär. Det stora dragplåstret är en intetsägande granskning av priserna på gymmen i stan.
Det bestående intrycket är ändå hur svårt de verkar ha haft att fylla den 28 sidor tunna tabloiden. Det är alldeles för mycket utfyllnad. Det spretar av obeslutsamhet i urvalet.
Jag trodde - efter att ha sett reklamkampanjen på stan som signalerade 100% Helsingborg - att detta skulle bli en riktig lokaltidning till skillnad från Metro som mer är en rikstidning, kryddad med några lokala notiser från varje ort.
xtra! blir varken eller. Av 28 sidor är knappt 8 sidor lokalt redaktionellt material. En lokal tidning ska vara precis det man signalerat i marknadsföringen - 100% lokal. Inte 50% som nu blir resultatet och det hela känns som en bantad Metro.
Men vi ska inte såga dem ännu. Det här vara bara debuten, då är det tillåtet med några felpassningar och enkla misstag. Ska bli intressant att se om de korrigerar dem redan till imorgon. Debuten får med tvekan godkänt.
Tror att redaktionen skulle tjäna på att vara mer som ett rebelliskt lillasyskon än ett väluppfostrat barn i sin relation till gammel-HD. Av det syns ingenting i premiärnumret.

När man lanserar en gratistidning borde det inte vara någon tvekan om att materialet ska ut på webben. Men inte för xtra!
Ett besök på www.xtrahelsingborg.se ger inte mycket eftersom de inte lägger ut en enda text på hemsidan. Visserligen går det att bläddra i papperstidningen på skärmen men, nja, det är ju liksom inte det som är poängen med en webbplats för nyheter...
Debuten på webben får utan tvekan underkänt.

Ser fram emot när xtra! på allvar börjar konkurrera med HD, Metro, Lokaltidningen och .SE om Helsingborgs lokala nyhetsmarknad.

Ny teknik inget för Potters skapare

Många glada skratt så här på måndagsmorgonen när jag surfat runt och kollat RSS-tipsen som flödar in. Nattens stora sporthändelse i USA, Superbowl, är en intressant företeelse på flera sätt. Speciellt att världens dyraste reklamtid gör att världens bästa (?) reklamfilmer visas i spelavbrotten på denna amerikanska fotbollsmatch. Man kan se dem samlade på Youtube.

Halkade sedan vidare in på Wired där det i en AP-artikel berättas om hur teknikfientlig JK Rowling är trots att hon har en dagbok på sin hemsida. Hon skriver fortfarande alla manus för hand på papper (vilket kanske förklarar varför det tagit så lång tid).
Mest anmärkningsvärt är dock att hon (eller kanske främst förlaget) vägrar ge ut Harry Potter-böckerna i e-boksformat. Hon motiverar det med att barn ska få uppleva känslan av en riktig bok.
Med 325 miljoner sålda exemplar världen över av Harry Potter-böckerna så kanske det är en riktig väg, i alla fall just nu. Frågan är hur många som kan tillåta sig samma gammaldags hållning om ett par år när priserna sjunker på riktigt bra e-bokläsare?
Den sjunde och sista boken om Harry Potter ska ges ut på engelska den 21 juli...

Ny upplevelse för isbandyn

Själv har jag bra koll på innebandyns problem att få vettig bevakning i media. Innebandyn är van. Däremot är det en ny upplevelse för is-bandyn (det som förr bara kallades bandy men som av vissa nu lite elakt kallas utebandy) att inte ha tv-bevakning av sitt VM.
För oss som följer innebandy är det väl ganska logiskt. Vi har varje år förundrats över argumenten mot innebandyns internationella motstånd (innebandy spelas i drygt 50 länder varav 10 deltog i A-VM förra våren) eller snarare brist på.
Dessa argument är inte alls lika livliga när is-bandy-VM spelas med fem-sex deltagande länder varav två aldrig har en chans. Sverige har mött dessa två lingon i sina inledande matcher och vunnit med 8-1 (Kazakstan) respektive 21-5 (Vitryssland).

Detta var egentligen bara bakgrund. Min intressanta reflektion skulle egentligen handla om debatten kring när man ska spela sitt VM. Under hösten har nämligen innebandyexperter rest sina röster om att VM borde spelas under säsongen och inte efter (VM2006 gick i maj, två månader efter att SM-finalen spelats).
Log lite när jag läste TT:s text från isbandy-VM där isbandyfolket säger "hela problemet är att VM ligger vid fel tidpunkt. Man måste komma överens om att det är bättre att spela efter säsongen för alla parter. Det finns ju hallar överallt nu, och till och med alla svenska klubbar kan ju ha bra is fram till 1 april om det skulle krävas. Vi måste få till en ändring."
Ställ det mot innebandyns landslagsstjärna Niklas Jihde som i en krönika kräver att innebandy-VM spelas i december...

Personligen tror jag inte tidpunkten spelar någon som helst roll - även om det är olyckligt att som innebandyn 2006 spela veckan före fotbolls-VM.
Däremot är det vettigt att hitta ett upplägg där varje match betyder någonting och gruppspelet inte bara blir en transportsträcka. Samtidigt måste lingonländerna få möta bra motstånd i ett VM. Med det resonemang som förs av is-bandyn, och ibland i innebandyn, så skulle man dela på bra och dåliga. Helt fel.
Fotbollen har utvecklats genom att de sämre länderna fått spela samma kval som VM-finalister. Visst blir det fortfarande en del skrattresultat i EM- och VM-kval då länder med några hundra aktiva spelare ska möta länder där alla spelare är miljonärer. Men jag är övertygad om att de utvecklas mer av det än att få spela mot jämbördigt motstånd, ett div 4-lag från Göteborg.

Innebandyn tar ett riktigt steg då man i framtiden går över till att införa kval till VM och förhoppningsvis ett VM-slutspel utan A- och B-indelning utan fyra grupper á 16 lag. Det blir visserligen även då lite transportsträcka för det bästa laget i gruppen men fler länder får vara med på riktigt.
Hade vi haft A- och B-VM i fotboll hade knappast Sverige fått spela ett enda A-VM eller hur?
När man tänker på det så undrar man varför hockeyn envisas med att dela upp sig i A- och B-VM istället för att spela kval? Det måste ju vara bättre att spela matcher med betydelse än att åka iväg på påhittade plojturneringar som LG Sweden Hockey Games.

Lästips

Det finns så mycket intressant och läsvärt på nätet att man ibland inte hinner med. Samtidigt som jag sparar dessa länkar så passar jag på att dela med mig till dem som delar mina intressen.

• Forbes.com skriver om böcker i den digitala tidsåldern, intressant om en författare som valt att göra sina böcker tillgängliga för gratis nedladdning mm. Dessutom ett gäng andra artiklar på detta tema varav jag bara hunnit läsa och skumma några.
• Goodbye Gutenberg heter en mer omfattande rapport som är gjord på Harvard. Har tänkt läsa igenom den vid tillfälle, verkar intressant.
• 14 mediatrender från Robin Good låg också bland mina sparade länkar som jag inte hunnit läsa helt klart. Inga överraskande chocker men ändå lite tänkvärt.

Bonnier betalar ca 1,5 miljarder

Storaffären är nu bekräftad. Enligt PaidContent fick Bonnier betala 210-240 miljoner dollar (ung 1,47-1,68 miljarder kronor. Det man köper är alltså förlaget Time4Media och Bonnier tänker slå ihop det med World Publications som man sedan tidigare är delägare i. Läs mer även hos Resumé som faktiskt inte var först med nyheten trots att de brukar abonnera på alla Bonnier-nyheter. Scoopet kom istället från Vassa Eggen redan igår då ryktet började cirkulera efter att Time hade meddelat övriga spekulanter som inte lagt det vinnande budet.
Återstår att se om det är en bra affär, nyheterna från andra sidan Atlanten talar annars mest om dramatiska nedskärningar och nedläggningar av olika tryckta media.
Jonas Bonnier intervjuas av AdAge om sin syn på köpet, säger bland annat att Bonnier försökt etablera sig i USA de senaste 40 åren och om 35 år vet man om det är en bra affär de just gjort. Förmodligen visar det sig snabbare än så.

Bonner köper amerikanska magasin

Det blev Bonniers som gick segrande ur budgivningen på 18 magasin som Time Inc velat sälja en tid. Enligt Advertising Age blir det så i alla fall.

Vem kan man lita på?

"Vem i hela världen kan man lita på?"
Det är några ord som kommer från en sångtext av Mikael Wiehe. Frågan är nästan än mer aktuell idag då flödet av information är fritt och intensivt. Med några få knapptryckningar kan jag få fram lika mycket fakta som det för 30 år sedan hade tagit ett helt team flera veckor att samla ihop.
Det finns ett överskott av information och det gäller att kunna sin källkritik. Läste idag en artikel i Wired om debatten kring en skribent som tagit betalt av företag för att skriva om dem på Wikipedia. (För den som missat det är Wikipedia världens största uppslagsverk, gratis på nätet, som skrivs av användarna).

Nu tyckte Wikpedia-folket att det var emot grundprinciperna, att få betalt för att skriva på Wikipedia var fel. Samtidigt har det på senare tid kommit många rapporter om felaktigheter på Wikipedia. Det är självklart så eftersom vem som helst kan redigera ett inlägg. Tanken är att kollektivet rättar felen.
Men det förutsätter att kunskapen om ämnet är tillräckligt stor för att tillräckligt många ska anse att det är fel.

Å andra sidan - är detta verkligen något nytt? Varje dag läser jag texter från våra allra största dagstidningar, media producerade av människor som på heltid ägnar sig åt att bevaka olika ämnen, som innehåller faktafel.
Tidigare rättades faktafelen så gott som aldrig, det var för hög tröskel att klaga. Idag kan man med internets hjälp snabbt slänga iväg ett mail och påpeka att det där var fel och få det korrigerat. Det kan handla om bagateller som att ett idrottslag faktiskt vunnit fyra matcher istället för tre, något som vem som helst kan se genom att läsa tabellen. Felstavade namn är mer regel än undantag och det kanske inte heller är hela världen.
Men min erfarenhet från alla de tillfällen då jag antingen själv blivit intervjuad eller då jag känner till ämnet bättre än reportern är att samtliga dessa tidningsartiklar alltid innehållit ett eller flera faktafel. I vissa fall riktigt grova missförstånd som ger en helt felaktig bild av verkligheten.
Vid dessa tillfällen, när jag ser den här artikeln om ett ämne jag har koll på, brukar jag fundera över det faktum att detta är en av kanske 200-300 artiklar i denna tidning. Jag läser kanske 50-100 av dessa och många av dem har jag ingen som helst aning om ifall det är sant men sannolikheten är väl rätt hög att även dessa innehåller ett eller flera faktafel. Varje morgontidning levererar med andra ord hundratals faktafel - varje dag.

Ett färskt exempel från idag, jag satt och läste veckotidningen Fokus (som jag tycker är väldigt bra och ofta går på djupet och ger en bredare bild än en morgon/kvällstidning), en intressant artikel om nätverkssajter som Friendster, Facebook och MySpace. Skribenten är baserad i USA (om jag fattat rätt) och intervjuar en tjej som föredrar Facebook eftersom det är "färre snuskhumrar där". Sedan följer meningen "Facebook kräver en e-postadress från ett college för medlemsskap och har därför färre exempel på moraliskt avslappnade 45-åringar som låtsas vara 16."
Det stämmer nästan. Hade det stått "krävde tidigare" hade det varit helt korrekt. Vad skribenten tydligt missat är den heta debatt som rasat under hösten i USA då Facebook valde att öppna sin sajt även för dem som inte är studenter. Faktum är att det räcker med ett besök på facebook.com för att läsa "anyone can join". Sedan stämmer det säkert ändå att det, tack vare tidigare regler, är färre snuskhumrar och en mer homogen medlemssammansättning. Förutom denna lilla detalj var artikeln en bra sammanfattning av fenomenet.

Eftersom jag själv är journalist (även om en del anser att jag gått över till den mörka sidan eftersom jag nu får betalt av företag för att skriva positiva texter om dem till företagstidningar och webbplatser) vet jag att jag själv skrivit artiklar med faktafel. Det är oundvikligt.
Men det som få journalister vill erkänna är att de texter jag producerar idag genomgår en hårdare faktagranskning än de som publiceras i våra största tidningar tack vare att den som intervjuats och har stenkoll på ämnet får en chans att ha synpunkter och korrigera eventuella fel.
Idag förmedlas fler fel snabbare från de stora mediaföretagen tack vare internet och andra snabba mediekanaler. Med slimmade organisationer är korrekturläsning historia sedan länge.
Kanske vore det idé att de skaffade sig egna avdelningar för granskning. Att ta stickprov på artiklar och gå igenom dem i jakt på faktafel och sedan redovisa alla fel. Varför inte försöka radera ut bilden av journalister som vägrar erkänna att de gjort fel?
Ska det verkligen krävas att man hotar stämma en tidning för att de ska korrigera ett fel?
Minns Aftonbladets sammanblandade bilder. Ett fel som självklart kan inträffa, ingen är felfri. Men då måste man också stå upp för det och ta ansvar.

Så, om jag nu ska försöka summera det här inlägget så är det helt klart att internet är fyllt med felaktig information. På det viset skiljer det sig inte från tidigare informationskanaler. Men det finns en fördel - det går att korrigera och rätta fel omedelbart. Och det finns ett kollektiv som faktiskt är beredda att påpeka fel. Och man kan snabbt och enkelt länka till mer bakgrundsinformation och källor för artikeln. Svårigheten att bedöma källans trovärdighet kvarstår dock, precis som tidigare. Men genom transparens kan faktiskt läsaren själv få en chans att bedöma om reportern läst rätt i den där artikeln eller boken han/hon refererar till.

Är SVT-kanalerna värd 166 kr/mån?

Så damp då TV-skatten, förlåt licensen, ner i lådan igen. Blir lika förbannad varje gång. Eller snarare förundrad över att idiotin får fortgå. När de flesta andra kanaler blir billigare och kör kampanjer så blir SVT bara dyrare och dyrare och dyrare. Nu kostar det 166 kr/mån inte för att titta på dem utan för att ha en tv-apparat så att man kan se andra kanaler.
Lysande affärsidé.

Missförstå mig rätt. Jag vill ha public service eftersom jag tror att det finns vissa program som de kommersiella kanalerna inte nödvändigtvis kommer att producera. Men då ska inte mina licenspengar slösas bort på 5-10 år gamla Hollywoodfilmer som jag redan sett eller ändå kan se på andra kanaler. Då ska inte licenspengar slösas på att producera storslagen underhållning som även den redan görs av andra. Och framför allt ska SVT inte ge sig in i budgivning om sporträttigheter på fotbollsturneringar när de samtidigt tar betalt av mindre förbund för att sända deras idrotter (läs innebandy, handboll och basket).

Sedan tycker jag det är absurt att man dessutom ska lägga 100-150 miljoner årligen på en meningslös apparat för att samla in licensavgiften genom att lägga ett statligt verk uppe i Kiruna, skicka ut fakturor fyra gånger om året och ha en massa licensspioner som jobbar med angiveriverksamhet.
Nej, dra en slant direkt på skattsedeln. Kan kyrkan ta in sina pengar den vägen utan att beskyllas för att vara bunden av politikerna så ska väl en tv-kanal kunna göra det? Då hade vi automatiskt fått fler betalande och därmed en lägre avgift för oss som redan betalar idag. Bland politikerna själva verkar ju betalningsviljan vara bristfällig, oavsett partifärg och inte ens SVT:s egen personal är särskilt angelägen om att till varje pris göra rätt för sig.

Nej, en rejäl städning i hela SVT-organisationen med början uppifrån är vad som behövs. Ett tydligt uppdrag som anger att det är public service och inget annat som gäller. Och lägg omedelbart ner Radiotjänst och sköt det hela mer effektivt.

Dags att ta betalt för mail?

Trots spam-filter får jag dagligen en massa skräp i min mailbox. Problemet är att min mailadress vid något tillfälle (eller flera) funnits synlig i klartext på någon webbplats någonstans och därefter har mindre nogräknade individer stulit den och sålt den till än mindre nogräknade marknadsförare.
Spam är ett växande problem för världen. Åtskilliga rapporter har visat hur mycket arbetstid som slösas på att identifiera och radera mail. För att inte tala om onödig belastning på mailservrar. Enligt amerikanska undersökningar så är 90% av alla mail som skickas idag spam, se artikel hos idg.se.
Så hur kan det då vara lönsamt att skicka ut skiten? Finns det verkligen folk som köper aktier, viagra eller penisoperationer efter att ha fått ett erbjudande per mail om att göra det? Och varför skickas samma meddelande 10-30 ggr till samma mottagare?
Tydligen finns det tillräckligt många idioter som gör det - annars skulle de inte fortsätta skicka ut sina mail. Man kan tycka att det borde gå att sätta stopp för det, exempelvis genom att den som inte vill ha fler erbjudanden från ett visst företag anmälde detta till en central tjänst (ungefär som Nix-registret, fast specifikt kopplat som spärr mot ett företag) och om företaget trots detta skickar ett erbjudande så skulle det bötfällas.
Tyvärr skulle det knappast fungera i praktiken eftersom det sällan är en tydlig avsändare bakom dessa spam-mail.

Kanske är det helt enkelt så trist att det är för billigt att skicka ut mail. Tänk om man kunde sätta upp ett filtersystem där man måste betala för att passera. Ungefär så här är min vilda idé:
1) Någon skickar ett mail och anger samtidigt hur mycket han eller hon är beredd att betala för att det ska nå mottagaren.
2) Mottagaren får besked om att det finns ett antal mail. Redan tidigare kan han eller hon göra en vit-lista med alla som ska få skicka mail utan kostnad, exempelvis vänner, familj m fl. Mail från dessa godkända adresser går direkt till inboxen. Men de som inte finns med på listan kan mottagaren välja att ta betalt för att ta emot. Inga stora summor skulle krävas, bara några öre per mail. För seriösa företag skulle det utan tvekan vara värt 50 öre eller mer för att veta att mottagaren vill ha mailet. Men för en spammare som skickar ut 20 miljoner mail på måfå skulle det vara alldeles för dyrt att tvingas betala 5 öre styck = 1 miljon kronor...

Ja, i teorin skulle det funka. Men med nuvarande tekniska uppbyggnad är det nog omöjligt. Speciellt som spammare sällan använder sina egna mailservrar utan ofta fejkar både mottagare och avsändare samt använder kapade datorer för att skicka ut sina massutskick.

Det bästa vi kan göra är att radera mailen direkt, svartlista avsändaren om det går och hoppas att det inte finns några idioter som handlar av företagen bakom.

Uppdaterar 07-03-04: Kanske är detta en lösning som påminner om det jag funderade över ovan?

Lokalt och magasinsdöd

Mycket tankar i skallen. En sak som jag skrivit om tidigare och som nu blir uppenbart är hur de lokala nyheterna är framtiden. Både Expressen och Aftonbladet satsar nu på liknande sätt. Resultatet är egentligen ganska pinsamt dåligt men i brist på konkurrens tillräckligt effektivt.

Resumé skriver om Aftonbladets försök. Ska bli spännande att se när det kommer riktiga lokala nyhetssajter. Faktum är att det bara krävs några personer med tid och energi så går det att göra en riktigt bra sajt. Kanske krävs det några sådana för att få jättarna och de lokala monopolen som Helsingborgs Dagblad och Jönköpingsposten att göra seriösa sajter där webben är platsen för ALLA nyheter, inte där man lägger ut vissa texter först då papperstidningen är på väg ut till prenumeranterna. Det kunde man göra på 1990-talet när internet bara nådde delar av befolkningen.

Läser också Martin Jönsson på SvD om magasinsdöden. Ja, man kanske inte ska tala om död eftersom det faktiskt finns och startas fler tidskrifter än någonsin. Men de blir fler och mindre och därmed inte lika ekonomiskt livskraftiga som tidigare. Jag håller med honom om att det är märkligt att inte magasinen satsat på webben, de som har djupa ämneskunskaper och insatta engagerade journalister. Kanske är det precis som med dagstidningsfolket - de hoppas att det här med webben ska gå över, att de vaknar imorgon och folk har tröttnat på internet och vill läsa på papper igen.
Vad som kommer att hända är att de vaknar imorgon (inte bokstavligt 22 januari 2007, men någon gång i framtiden som förmodligen är tidigare än de väntar sig) och folk har tröttnat på papperstidningar. Kanske läser de på e-papper, typ Sony Reader som kom för drygt ett år sedan men likväl är det ett digitalt medium som skiljer sig från papper.

Man kan ju fundera över dessa båda Orvesto-undersökningsartiklar från Resumé. Dels om minskad räckvidd för papperstidningar och dels om ökade besökssiffror på nätet.

Avslutar detta blogginlägg med ytterligare en länk, mest för min egen skull. Men det är ändå intressant att läsa lite om företagsbloggande som sannolikt kommer att bli stort även i Sverige om något år.
Pratade med någon om internet och utvecklingen i Sverige jmf med utomlands. När jag påstod att USA och Asien ligger 1-3 år före oss trodde han inte mig; "Sverige ligger väl långt fram i utvecklingen, vi är ju bra på internet". Tja, det beror på vem du frågar och vilka du jämför med. Vi är säkerligen före Italien. Däremot blir jag alltmer osäker på vilka andra Europeiska länder som fortfarande är efter oss.

NHL är större än NBA i nordamerika

Måhända lite utanför ämnet men ändå intressant eftersom det handlar om att lyfta blicken. Vi har väl hört ibland att hockey inte är så stort i USA medan alla vet att det är stort i Kanada. För basketen gäller det omvända.
Men vad många inte tänkt på är att hockeyn är så mycket större i Kanada än basketen är i USA att den faktiskt har en större total tv-publik i Nordamerika!
En intressant intervju i Toronto Star med miljardären Mark Cuban som är baskettokig (han äger Dallas Mavericks) men även fått upp ögonen för NHL-hockey.

Om vi plockar hem det här hemma i Sverige så läste jag en intressant redovisning av läget på webb-tv-fronten (som växer enormt, 1,2 miljoner svenskar tittade på webb-tv under fjärde kvartalet 2006) där det visar sig att tv-kanalerna har varit överraskande sena att nyttja tekniken. Aftonbladet.se sägs enligt denna undersökning vara 1:a på webb-tv med TV4 och Youtube som delad trea... Även Resumé har hittat samma undersökning.
Undrar var The Venice Project, som nu bytt namn till Joost, placerar sig på listan om några månader då testfasen är avklarad?

TV-tablåer känns så väldigt 1980-tal eller hur? Själv njuter jag just nu av att se LOST på DVD, en serie jag missade starten av på tv och därmed blev tvungen att se den i efterhand. Himmelrike att slippa följa sändningstider och reklamavbrott. Sedan är ju seriens tillkomst i sig fascinerande och lite snabbt surfande på nätet visar snabbt vilket intresse det finns för den med otaliga fansajter som Lost.com m fl

Smart tävling

Som ett NHL-hockeyfan så kunde jag förstås inte undgå att delta i Travelstarts tävling där man har chansen att vinna en resa till New York. Får väl se om de fastnar för min motivering...

Ett av kraven för deltagande är att man berättar om det i sin blogg och länkar till deras sida. Ett smart sätt att marknadsföra sig - sedan är det förstås extra tacksamt när man säljer något som är så attraktivt att vinna som just resor...

Det skrivna ordet lever

Gerry McGovern skriver tänkvärt om hur stort det skrivna ordet är i webbens tidevarv.
Men är det givet att det är så för all framtid? Jag har skrivit en futuristisk novell som också behandlar detta tema med en annan synvinkel.
Rätt eller fel, ingen vet. Dagstidningarnas död spåddes tidigt då webben dök upp, men avfärdades för några år sedan. Idag ser vi att det trots allt kan bli så när tekniken kommit tillräckligt långt och människorna tagit den till sig.

Hur ser framtiden ut? Snubblade över en profetia i GP som också har potential. Men som vanligt lär vi underskatta vissa förändringar och överskatta andra.

Dagens sämsta kundtjänst via webben - Telia

Inledde morgonen med ett ganska enkelt uppdrag. Att påpeka för Telia att de inte borde skicka ut en faktura på ett abonnemang som redan är uppsagt - och dessutom bekräftat per snigelpost från dem själva.
Jag hatar att sitta i telefonköer och därför vill jag sköta så enkla ärenden via ett smidigt webbformulär eller e-post.
Därför surfar jag in på telia.se som ser snygg ut vid första anblicken. Det finns massor av möjligheter att själv söka svar på enkla frågor som hur man kopplar in en telefonsladd i väggen eller lägger på luren.
Efter att ha klickat på Kontakta Telia läser jag:
Via e-post
Finner du inte svaret på din fråga här på webben kan du enkelt skicka den via ett kontaktformulär till vår kundtjänst.
Klickar man på läs mer hamnar man sedan på en ny sida med massor av text och förslag på svar på frågor.
Men inte svar på den viktigaste frågan: var har ni gömt kontaktformuläret?
Varför har stora företag en sådan skräck för kontaktformulär? Varför är de så usla på att ta emot enkla simpla frågor via webben?
Det "roligaste" är dock möjligheten att få teknisk support på sitt bredband - den enda support som erbjuds via live-chat. Det är hysteriskt roligt när man funderar över hur de ska ge support vid de tillfällen då det oftast behövs nämligen då bredbandet är ur funktion.

Till sist tvingas jag då ringa till kundtjänst. Möts av en intelligent och smart virtuell telefonist som kan tolka röstsvar. Funkar hyfsat smidigt men slutresultatet är ändå telefonkö, plats 55, som sakta, sakta räknas ner... Beräknad tid 12 min. Suck.

Total slösar jag 16 minuter på ett meningslöst samtal som orsakas av:
1) bristande rutin hos Telia i deras faktureringsrutiner (om ett abonnemang sägs upp t ex den 10:e men kopplas ur den 29:e så kan de ändå skicka iväg en faktura den 27:e). Istället för att fördröja den fakturan för att se om urkopplingen verkställs så skickar de ut en faktura som retar upp kunden, orsakar onödiga ärenden hos kundtjänst och därefter ändå krediteras per papperspost som dock inte anländer förrän kunden redan blivit uppretad. Kostnaden för två utskickade fakturor och tid i kundtjänst ser man på de höga räkningarna.
2) En hemsida som försöker automatisera men ändå i slutändan vill styra allt till en telefonist.

Konspirationsteoretikern i mig misstänker att kundtjänst fått för mycket att säga till om i utformningen. De har visserligen kompetensen och vet exakt vilka frågor som ställs men det finns också en risk i att be någon försöka rationalisera bort sig själv. Vem vill hjälpa till att ge sig själv sparken?

Hade jag vetat hur dåligt organiserat Telia är hade jag aldrig köpt de där aktierna som Rosengren lurade på oss. Jag borde fakturera dem för all tid de slösat bort för mig idag - allt orsakat av dåliga rutiner och dessutom en usel hemsida. Snygg med många bra funktioner men ändå usel eftersom den inte löser den enklaste av uppgifter på ett smart sätt.
Det blev i alla fall ett blogginlägg med ett avskräckande exempel på hur man inte ska utforma sin webbplats.

Fick en annan felaktig faktura idag. Från en annan gammal koloss, Posten. Men de hade faktiskt satt ut en e-postadress direkt på sin faktura. Det kallar jag service även om jag fortfarande efter tre timmar inte fått svar av dem.
Uppdatering: det dröjde 44 timmar innan Posten svarade, men då var problemet löst och jag hade bara behövt lägga en minut på att skicka mailet jämfört med en bortkastad halvtimme hos Telia...

När kommer den långa svansen till media?

Inom e-handeln pratas det mycket om "The long tail". Det går lite förenklat ut på att svansen till storsäljarna (som står för de största volymerna) med internets hjälp är så lång att volymerna i den tillsammans är större än de som säljer mest.
De som främst upptäckt detta är bokbranschen där man samtidigt som storsäljarna når än större upplagor faktiskt säljer enorma mängder av tusentals titlar som tidigare aldrig togs in av enskilda bokhandlare.
Samma sak sker inom musikvärlden där små, ibland enskilda musiker, utgivare med internets hjälp kan nå en publik.
Med internets hjälp ökar faktiskt mångfalden tack vare billigare distribution. Visst, det är svårt att tjäna stora pengar om du befinner dig långt ut i svansen och bara har 1000 fans eller ännu färre.

Just nu jobbar jag som pressansvarig för ett evenemang som befinner sig i svansen om man ser till idrottsvärlden.
Det är Europacupen i innebandy, 16 mästarlag från Europa samlade i svenska Varberg under fyra dagar för att göra upp om bucklan. Det är helt enkelt innebandy i världsklass med som igår kväll 1650 åskådare på läktaren.
Hur stort är då intresset från de stora drakarna? Tyvärr ganska litet. SVT24 är med på banan och direktsänder från semi- och finaler lördag och söndag. (Även Eurosport sänder allt som produceras). Men kvällspressen och de stora drakarna då? Ingenting.
Jag började då fundera över om den långa svansen inte fungerar på media - eller om det helt enkelt är så att traditionell media inte upptäckt den.

I de tryckta tidningarna fanns (nåja, finns de är ju inte utdöda ännu) alltid ett begränsat utrymme.
Sportredaktionen fick ett visst antal sidor tilldelade beroende på hur mycket annonser som sålts och hur tjock tidningen skulle vara varje dag. Platsbrist hindrade att alla idrotter fick lika stor bevakning.
Men på internet finns ju inte denna begränsning. Logiskt sett borde ju då de stora drakarna kunna satsa på svansen, att äntligen ge även mindre idrotter en vettig bevakning åtminstone på sina webbplatser, bortsett från resurser. Bläddrar man i sportbilagorna så är det fotboll och hockey som utgör grunden. Övriga sporter är kuriosa som får en notis eller kanske ett enstaka reportage någon dag.
Roade mig med ett besök på aftonbladet.se för att se om det var samma sak på webben - och visst, så är det. En snabb kalkyl såg ut så här igår kväll:
En vanlig dag - torsd 4 januari (dagen efter JVM-semin i hockey).
27 länkar/rubriker: Hockey
19 länkar: Fotboll
6 länkar: Blandat
5 länkar: Skidor
3 länkar: golf, tennis
2 länkar: TV, Trav, Poker, Bandy
1 länk: handboll, boxning, innebandy

Det finns visserligen egna underavdelningar för nästan alla sporter. Men när man går in och tittar där inser man att det inte görs någon ordentlig bevakning av dessa utan bara - precis som i papperstidningen - små nedslag då och då.
Tittar man in under innebandy finns det - krönikor av Jihde och matchfakta borträknat - 15 texter sedan säsongsstarten. 15 texter på 97 dagar, under en period då det spelats 78 elitseriematcher bara på herrsidan... Flera av texterna faller också under kategorin skandaler, dvs konkurshot eller bråk som inte är resultatet av en seriös bevakning utan endast är re-writes av TT- eller lokalnyheter.

Ska bli intressant att se vilken dagstidning som först upptäcker den långa svansen och gör något åt den. På det lokala planet kan man konstatera att morgontidningarna fortfarande lever kvar i att leverera matchreferat/intervjuer ett halvt dygn efter att matchen är spelad. Vilket öppnar upp för nischaktörer som exempelvis innebandymagazinet.se och enskilda klubbars egna hemsidor.