Dags att flytta igen

Tredje gången jag byter adress på min blogg. Inte helt optimalt. Men jag tycker det är bättre att ha den på mitt företags hemsida, även om den bloggmodulen inte är riktigt lika vass som Blogger.
Sedan några veckor tillbaks så kommer de nya blogg-inläggen istället på dahlgren.net

Så småningom kommer jag nog att flytta över även de här gamla inläggen dit. Lite synd att tappa historiken...

Företag som inte vill sälja

Ibland hittar man en bra produkt men företaget som säljer den gör allt för att man inte ska kunna köpa den. En sådan produkt är FlashPaper 2 från Adobe.
Programmet gör att man kan skapa swf-filer från vilken typ av dokument som helst. En skrivardrivrutin helt enkelt. Smidigt sätt att göra pdf:er eller word-dokument läsbara på nätet utan att användaren behöver något mer än en webbläsare.
Men programmet säljs inte hos återförsäljare (jag har letat på flera) utan endast via Adobes hemsida. Där lyckas man efter många om och men registrera sig för att ladda ner en Trial-version. Men när man ska köpa en licens för att aktivera denna fulla trial-version så tar det tvärstopp.

Först möts man av en sida där Adobe visar sin differentierade prissättning:
Worldwide customers - 79 USD = 530 kr
UK - 49 pund = 663 kr
Europe (resten) - 79 Euro = 724 kr

Varför Adobe ska ha mer betalt i vissa länder för exakt samma produkt förtäljer inte hemsidan. När man klickar på (Europe eller UK) så möts man av meddelandet
"Unfortunately, the product you are attempting to buy is not available in this
store. Please contact a reseller to purchase the product. We apologize for the
inconvenience."

Jaha, men om det inte finns hos någon reseller då? Via USA-hemsidan så vill de inte heller ta emot order.

Puh, efter att ha jobbat med Open Source-verktyget DNN under en längre tid har jag vant mig vid att med några knapptryckningar kunna handla mjukvarumoduler från programmerare över hela världen. Betala med kort, snabbt och enkelt ladda ner och installera programmet.
Hade DNN-utvecklare haft lika dåliga hemsidor som Adobe så hade de inte haft en enda kund. Jag förundras ständigt över hur storföretag som jobbar med spetsmjukvara kan ha så odugliga hemsidor. Microsoft är ju ett annat exempel på hur man gör sitt yttersta för att exempelvis undvika att ta emot synpunkter från användare.
Eftersom jag själv köper svindyra designprogram från Adobe är jag också medveten om hur dåligt deras automatiska uppdateringar och kopieringskydd fungerar i verkligheten. Inte fullt så illa som Quark Inc som plågade IT-ansvariga med sina hårdvarulås i slutet av 90-talet, men ändå tillräckligt för att reta gallfeber på professionella användare.

Någon som känner till ett enkelt sätt att konvertera pdf:er till .swf eller liknande enkla format för webben? När nu Adobe inte verkar vilja sälja sitt verktyg till mig... Eller mot förmodan vet en åf som tillhandahåller programmet?

Ju mer jag funderar på det, desto mer ser jag paralleller till den föråldrade bransch som Henrik Torstensson skriver om idag. Hur kommer det sig att inte fler program säljs helt digitalt idag? Piraterna har i 20 års tid distribuerat via nedladdning men de etablerade företagen har förvånansvärt svårt att erbjuda smidiga lösningar.
På samma sätt som skivbranschens överpriser borde man nog fundera över om inte mjukvaruföretagen tar ut överpriser för sina programvaror. Fyllda av buggar och ständigt höjda priser för varje uppgradering.
Prenumerationslösningar på mjukvara vore ett alternativ, förutsatt att det inbegrep ständiga uppdateringar och buggfixar. Och inte några astronomiska månadskostnader förstås...

Uppdaterat: mitt letande efter en bra "PDF to SWF"-programvara går vidare. På Byte Scout finns en del lovande program, men inte riktigt så bra som jag vill - ännu. De har i alla fall den goda smaken att rekommendera att man laddar ner en gratis test-version innan man handlar, för att vara säker.
Uppdaterat 2: hittade ytterligare ett program som är väldigt lik Adobe/Macromedias eget. Print2Flash heter det och går att ladda ner som trial för att sedan registera/aktivera. Verkar riktigt lovande även om jag haft lite problem med att få pdf:er att konverteras. Däremot går det att skriva ut från Indesign direkt till Flashfiler!

Fornlämning med Posten

Nyss ramlade det ner en tjock lunta ihoplimmade papper i brevinkastet. En fornlämning från 1900-talet dyker upp sommaren 2007.
Din Del för orterna Helsingborg, Bjuv och Åstorp. 400 sidor tjock katalog där ett antal företag än idag köper annonsutrymme. Varför?
"Du har precis slagit upp Sveriges mest använda lokala katalog. 78% av Sveriges befolkning använder Din Del för att hitta information åtminstone någon gång per år. Totalt gör man 152 miljoner sökningar per år vilket leder till affärer för 51 miljarder."
Källan? Research International 2003. Det känns tryggt.

En högst ovetenskaplig - men mer aktuell undersökning - jag gjort i bekantskapskretsen visar att majoriteten slänger katalogen direkt i pappersåtervinningen. Förutom i de hyreshus där de läggs i en hög längst nere i porten så att var och en får ta om man vill ha - då ligger de kvar.
Andra gör som jag gjort de senaste fem åren, går till bokhyllan och tar ut föregående års katalog och byter ut den. Sedan står katalogen orörd där tills ett år gått.

Nej, ärligt talat har jag oxå gjort några sökningar i katalogen genom åren. Om datorn inte varit påslagen eller om internet legat nere. Men sökresultaten är inte särskilt relevanta eftersom bara en bråkdel av företagen finns med i Din Del. Då är täckningen bättre på eniro.se eller hitta.se

Fornlämningen distribueras i fem miljoner exemplar. Enligt statistiken ovan skulle varje exemplar i snitt användas 30 ggr per år. Tänk då på att hälften av katalogerna sannolikt går direkt i papperskorgen så skulle de som sparar den använda den 60 grr per år, mer än en gång i veckan?
Kanske på 1900-talet, inte år 2007. Hur länge till trycker man kataloger på papper? 75% av pappret kräver att nya träd huggs ner...

Nedkopplad och avkopplad?

Tillbaks hemma i Sverige efter en månads semester utomlands (rundresa i USA o Costa Rica). Har inte kollat mailen mer var 3-4:e dag i snitt och inser plötsligt hur effektiv man blir när man jobbar via webbmail. Många mail går direkt i papperskorgen, andra besvaras så kortfattat och snabbt det går eftersom dollartecknen tickar på i rutans nederkant. (Hade lämnat laptopen hemma så jag var hänvisad till internetcaféer som varierade i pris mellan 1 och 10 dollar i timmen och skärmar på 13-20 tum!).

Nyheter läste jag också en del på nätet. Eller försökte. Merparten av de svenska nyhetssajterna var helt värdelösa då internet ofta inte var så snabbt däröver. Försök läsa hd.se eller aftonbladet med en förbindelse på 50-100 Kbit så förstår ni vad jag menar. Undrar om dessa tidningar funderat över att det faktiskt finns tusentals svenskar som fortfarande sitter med modem? En baksida av ökad bandbredd som man inte tänker på annars.
I vissa fall kunde man surfa in på mobilversionen av sajterna. Och så finns ju SVT Text som är är en favorit även på nätet. Där slipper man dessutom lockrubrikerna som numera sprider sig som en sjukdom på svenska sajter.

Glömde ta med mig lösenordet till Bloglines så mina RSS-flöden samlades på hög, kanske lika bra det. När jag kom hem fanns det 3500 länkar att skumma igenom. Då blev det till att gallra mer än vanligt. Jag har missat mängder av nyheter men det känns som det kvittar faktiskt.
En hög med papperstidningar finns det nu också på skrivbordet.

Under resan hann jag också läsa lite böcker för omväxlings skull. Kan rekommendera "Tipping Point" av Malcom Gladwell som jag läste på flyget från Miami till London.

Är det nyheter, bilagor eller filmer som driver kvällspressen?

När jag jobbade på Egmont Kärnan för ett antal år sedan brukade vi som jobbade med ungdomstidningar (kallade "editorial driven magazines") skämtsamt skoja med redaktörerna för serietidningarna som redan då plastades in med leksaker och säga att de jobbade med "promotion driven magazines".
Det hände dock allt oftare att även vi med redaktionellt drivna tidningar tvingades ta till promotion-artiklar för att sälja fler lösnummer.
Dagspressen har alltid sett ner på magasin och många har skrattat åt barntidningar plastade med leksaker eller kvinnotidningar där en bok plastas med. Sånt skulle aldrig behövas för dem som säljer nyheter.
Det började med olika former av bilagor, först inne i tidningen och sedan som fristående egna titlar som skulle konkurrera med veckopressen. Läser dem aldrig själv men tydligen är det bra kvalitet eftersom jag mer än en gång stått bakom läsare på Pressbyrån som frågar "kan man köpa den här för sig?" samtidigt som de håller upp tv-tidning eller söndagsbilaga.
"Nej, den säljs bara tillsammans med Aftonbladet", svarar expediten och man ser hur läsaren funderar en stund över om de verkligen ska ta upp nyhetstidningen.
Den senaste tiden har skvaller fått konkurrens på löpsedlarna av "DVD för 10 kr med dagens tidning". Gamla filmer i lågprisutgåva (läs pappersfordral och budgetutgåva) säljs tillsammans med nyhetstidningen som nu blivit fullständigt "promotion driven".
Expressen tar nu steget fullt ut och säljer film i riktig förpackning, hela serien med James Bond-filmer ska nu säljas vecka för vecka för 59 kr/st, men bara tillsammans med tidningen såklart.
Det är ju det som är syftet - att lyfta upplagan. Nyheter säljer inte längre tillräckligt bra. Oavsett hur många "dödliga sjukdomar - du kan vara drabbad" eller kändisskvaller som blåses upp på löpsedlarna så faller upplagorna.
Samtidigt så är det också ett bevis på att värdet i DVD-filmer är på väg att sjunka. Hur länge till vill någon ha något så omodernt som en film på skiva när det börjar komma tjänster som gör det möjligt att ladda ner filmer eller se dem direkt på nätet?
Det kommer att kännas lika omodernt som att... ja, köpa en papperstidning för att man vill läsa NYHETER...

Fotbollen stänger in sig

Framgångarna börjar stiga fotbollen, i allmänhet och svensk fotboll i synnerhet, åt huvudet. Senaste nytt är att svenska elitklubbar sålt ensamrätten till att ta porträttbilder på spelarna till företaget Idrottsfoto.
Tidigare var det Bildbyrån i Hässleholm som skött fotograferingarna - men då var det fritt fram för lokaltidningar och andra att ta egna bilder om de ville. Nu förbjuder klubbarna sina spelare att ställa upp på porträttbilder.
Läs artikel om det märkliga beslutet på Medievärlden.se där även SEF försvarar sig.

Ja, vad ska man säga. I en värld där utvecklingen går mot allt färre som är beredda att betala för bilder så tror fotbollen att de är så stora och mäktiga att de kan kräva betalt av alla som vill ha bilder på spelare. Jag tycker det är hål i huvudet.
De småpengar som de kan tjäna på att sälja bilderna förlorar de, kanske inte nu men en dag, på minskad exponering av sina stjärnor. Genom att försvåra för pressen i deras arbete lär de ju inte öka bevakningen.
Men det kanske bara är första steget mot egna nyhetsmedia, kontrollerade av klubbarna?
- Om du ska fota en spelare efter matchen kanske det måste ske mot en särskild reklamtavla. De kanske bestämmer sig för att ha egna fotografer på matcherna som väljer ut vilka bilder som får publiceras. Det här är en liten inskränkning i yttrandefriheten, det känns som ett litet steg i en farlig riktning, säger Håkan Rodén till Medievärlden.se.

Bilder på nätet

Har tidigare skrivit om blodbadet som Bildbyråerna står inför. Läste idag en intervju med iStockphotos grundare som var intressant. Framför allt hur bildbyråerna i början skrattade åt sajten och tyckte att det var "en skräpsajt som sålde skräpbilder till skräpköpare"... Numera ägs iStockphoto av giganten Getty Images.

Bara i Punkt SE

Brukar gå snabbt förbi gratisutdelarna i sina gula jackor där de vill lura på mig .SE eller Punkt SE - Aftonbladets gratistidning. Läste första numret när den kom ut, tyckte den var helt ointressant. Ungefär som om Hänt Extra ska förpacka TT-nyheter.
Idag slår det mig "Bara i Punkt SE kan man se en reporter lägga en byline (signatur) på en text som är 30 ord lång. Här sitter det någon och gör en re-write på en TT-text och har mage att sätta ut sitt namn efteråt?
Och så undrar de varför media i allmänhet tycker att den känns som en skoltidning (med all respekt för dessa alster, har själv suttit i redaktionen för en gymnasieskoltidning och det är inget fel i det).
En annan tanke som alltid slår mig när jag passerar ställen och utdelarna av gratistidningar är varför de inte anställer dem som står där i ur och skur - försäljarna av gatutidningen Aluma? Varför inte anställa hemlösa att dela ut Punkt SE? Vem skulle ha hjärta att neka att ta emot en tidning om de visste att den som delar ut den fick betalt för varje utdelat exemplar?
Stor humor i Punkt SE är också sportsidorna där man förkunnar "Fler resultat och tabeller hittar du i Sportbladet". Det är förvisso sant (Punkt SE har nämligen till och med färre resultat än Metro) men ändock ett skämt eftersom Aftonbladets sportbilaga knappast är känd för att vara heltäckande på sportresultat...

Intressanta noteringar

Det kommer dagligen intressanta klokheter på olika bloggar via mitt RSS-flöde. Hade aldrig haft tid att surfa runt och se när de uppdateras annars.
Fredrik Wackå skriver om hur man har en sekund på sig att fånga en potentiell läsare med en rubrik på nätet. Det handlar både om de som söker på Google och skummar igenom träffar och de som surfar på innehållssajter och läser rubriker.
Jag har tidigar funderat över om inte nätet skulle ta död på alla fåniga kvällstidningsrubriker (löpsedlarna) utan täckning. Men sedan inser man att risken är stor att de kommer att öka ännu mer innan de försvinner eftersom nätet med ovanstående resonemang snarare föder än dödar rubriker med sex, våld, skandaler etc.
Men det finns hopp för framtiden genom att man kanske på olika sätt kan sänka förtroendet för de källor som inte motsvarar förväntningarna och därmed till och med helt slippa dem efter ett tag och straffa bort oväsentligt innehåll.
Eller också blir det ännu mer hårddragna rubriker i jakt på klick. Har själv på innehållssajter sett hur mycket rubriken betyder för att locka läsare.

På Fibrer skriver Peter om att Bloggandet måste vara en vana och det inlägget fastnar jag framför allt för på grund av det träffande citatet “Om skrivande är din syssla är enda sättet att misslyckas att inte skriva.” som är hämtat från Gail Shers bok One continuous mistake: four noble truths for writers.
Får mig att fundera över att det var länge sedan jag skrev något skönlitterärt. Brottas just nu med att bygga om VIPstory.se till en ny plattform. Den gamla är för instabil och saknar vissa funktioner för att de hundratals registrerade medlemmarna ska få ut maximalt av sidan.
Å andra sidan skriver jag dagligen. På FCHnytt.se har jag den senaste månaden levererat snart 100 texter och däremellan en del konsultuppdrag åt företag som innefattar texter.

På SvD.se läste jag om en engelsk sajt där författare skulle hjälpa varandra att läsa manus och sedan coacha varandra till färdig bok, redo att skickas till ett förlag. En intressant tanke. Som förde mig vidare till Jan Kallbergs blogg där han tar upp förändringen av bokbranschen, något som vi kanske inte riktigt sett ännu i Sverige men som nog kommer snart.

Skrå-tänkandet lever inom journalistkåren

Det är egentligen inget nytt med skrå-tänkandet. I vissa fall finns det goda skäl till att faktiskt inte vem som helst får kalla sig vad som helst. Det är positivt att man inte kan kalla sig läkare bara för att man är intresserad av sjukvård. Och det är positivt inom många andra yrken att det finns en godkänd utbildning som blir ett slags kvalitetsstämpel, eller garanti om lägstanivå på kunskaperna hos den yrkesverksamme.
Men det funkar inte inom alla yrken. Det är inte alla yrken som kräver 5 års utbildning för att du ska vara otroligt duktig. Däremot är det säkert så att den med 10 års erfarenhet ofta är duktigare än den som precis börjat eller aldrig ens provat yrket.
Inom journalistkåren sprider sig dock gärna en bild av att journalist det kan man bara bli om man läser så länge som möjligt på en fin journalisthögskola. Därefter ska man självklart söka sig till DN eller någon annan fin morgontidning där man endast ägnar sig åt granskande journalistik.
Även lång trogen tjänst kan i viss mån uppväga avsaknaden av de där journalisthögskolepoängen. Det finns ju trots allt bevisligen 1000-tals duktiga journalister som aldrig läst någon av de där utbildningarna utan - ve och fasa - förlitar sig på LHS-poäng. (LHS= Livets Hårda Skola).
Ibland händer det att folk med drömmar om att bli journalist frilansar vid sidan om ett vanligt jobb. De har då inte samma krav på att kunna fakturera 500 kr i timmen som ju en heltidsfrilans måste göra för att få firman att gå runt. Det här utlöser ett ramaskri om prisdumpning och illojalitet.
Det har funnits i många år men än tydligare har det blivit med internets inträde. Nu kan ju plötsligt vem som helst skriva texter och få dem publicerade. Utan att de ens har ett presskort (id-kort utfärdat av Journalistförbundet som bevis på att du är en riktig journalist och betalar din fackföreningsavgift).
Det är trevligt med läsarkontakt så länge läsarna är underlägsna. Så länge insändare är fulla av stavfel och faktafel så kan man känna sig trygg. Men när det plötsligt dyker upp texter av professionell kvalitet blir många nervösa.
Precis som byggbranschen borde vara livrädd för alla tv-program med hemmasnickrare. Room Service, Äntligen Hemma och allt vad de heter - visst hotar de byggbranschen? Det riskerar ju att göra snickare arbetslösa när folk upptäcker att de själva kan slå ner den där väggen och bygga ett uterum. Eller?
Nej, jag har aldrig hört några upprörda ord därifrån. Kanske har det att göra med att byggbranschen enligt rykten fått mer att göra tack vare Timell-effekten då förhoppningsfulla gett sig i kast med att bygga om och sedan misslyckats och tvingats anlita en riktig yrkesman för att få ordning på det. Alternativt tröttnat och insett att det inte var värt varje kväll i fem veckor att spara in de där tusenlapparna.

Läste idag på Computer Sweden om hur facket på IDG upprörs över att läsare tillåts skriva egna artiklar och skicka in. Är de rädda att läsarna inte ska se skillnad på de texter som skrivs av professionella heltidsanställda journalister och de texter som produceras av vanliga människor?
Jag kan hålla med om att det är skrämmande. Samtidigt tror jag det är ett nyttigt uppvaknande för många att inse att det faktiskt finns folk där ute som är bättre än du själv. Ett medlemsskap i ett fackförbund är ingen garanti eller frisedel som garanterar att du kan stänga ute alla som inte är det.
Det intressanta är att bloggare sällan gör anspråk på att vara journalister. De är intresserade av att nå ut med sina tankar.
Om journalister ska kunna konkurrera med alla bloggare - och framför allt alla informationsavdelningar på företag - i framtiden måste de tillföra något mer än den slentrianmässiga vidareförmedling av information som i alltför stor utsträckning präglar dagens papperstidningar.
En annan höjdare är journalisterna på Värmlandsnytt som tycker att de ska få bestämma över när polisen går ut med information i ett ärende som de ställt frågor om.
Internet har brutit mediernas informationsmonopol på flera sätt.