Vem kan man lita på?

"Vem i hela världen kan man lita på?"
Det är några ord som kommer från en sångtext av Mikael Wiehe. Frågan är nästan än mer aktuell idag då flödet av information är fritt och intensivt. Med några få knapptryckningar kan jag få fram lika mycket fakta som det för 30 år sedan hade tagit ett helt team flera veckor att samla ihop.
Det finns ett överskott av information och det gäller att kunna sin källkritik. Läste idag en artikel i Wired om debatten kring en skribent som tagit betalt av företag för att skriva om dem på Wikipedia. (För den som missat det är Wikipedia världens största uppslagsverk, gratis på nätet, som skrivs av användarna).

Nu tyckte Wikpedia-folket att det var emot grundprinciperna, att få betalt för att skriva på Wikipedia var fel. Samtidigt har det på senare tid kommit många rapporter om felaktigheter på Wikipedia. Det är självklart så eftersom vem som helst kan redigera ett inlägg. Tanken är att kollektivet rättar felen.
Men det förutsätter att kunskapen om ämnet är tillräckligt stor för att tillräckligt många ska anse att det är fel.

Å andra sidan - är detta verkligen något nytt? Varje dag läser jag texter från våra allra största dagstidningar, media producerade av människor som på heltid ägnar sig åt att bevaka olika ämnen, som innehåller faktafel.
Tidigare rättades faktafelen så gott som aldrig, det var för hög tröskel att klaga. Idag kan man med internets hjälp snabbt slänga iväg ett mail och påpeka att det där var fel och få det korrigerat. Det kan handla om bagateller som att ett idrottslag faktiskt vunnit fyra matcher istället för tre, något som vem som helst kan se genom att läsa tabellen. Felstavade namn är mer regel än undantag och det kanske inte heller är hela världen.
Men min erfarenhet från alla de tillfällen då jag antingen själv blivit intervjuad eller då jag känner till ämnet bättre än reportern är att samtliga dessa tidningsartiklar alltid innehållit ett eller flera faktafel. I vissa fall riktigt grova missförstånd som ger en helt felaktig bild av verkligheten.
Vid dessa tillfällen, när jag ser den här artikeln om ett ämne jag har koll på, brukar jag fundera över det faktum att detta är en av kanske 200-300 artiklar i denna tidning. Jag läser kanske 50-100 av dessa och många av dem har jag ingen som helst aning om ifall det är sant men sannolikheten är väl rätt hög att även dessa innehåller ett eller flera faktafel. Varje morgontidning levererar med andra ord hundratals faktafel - varje dag.

Ett färskt exempel från idag, jag satt och läste veckotidningen Fokus (som jag tycker är väldigt bra och ofta går på djupet och ger en bredare bild än en morgon/kvällstidning), en intressant artikel om nätverkssajter som Friendster, Facebook och MySpace. Skribenten är baserad i USA (om jag fattat rätt) och intervjuar en tjej som föredrar Facebook eftersom det är "färre snuskhumrar där". Sedan följer meningen "Facebook kräver en e-postadress från ett college för medlemsskap och har därför färre exempel på moraliskt avslappnade 45-åringar som låtsas vara 16."
Det stämmer nästan. Hade det stått "krävde tidigare" hade det varit helt korrekt. Vad skribenten tydligt missat är den heta debatt som rasat under hösten i USA då Facebook valde att öppna sin sajt även för dem som inte är studenter. Faktum är att det räcker med ett besök på facebook.com för att läsa "anyone can join". Sedan stämmer det säkert ändå att det, tack vare tidigare regler, är färre snuskhumrar och en mer homogen medlemssammansättning. Förutom denna lilla detalj var artikeln en bra sammanfattning av fenomenet.

Eftersom jag själv är journalist (även om en del anser att jag gått över till den mörka sidan eftersom jag nu får betalt av företag för att skriva positiva texter om dem till företagstidningar och webbplatser) vet jag att jag själv skrivit artiklar med faktafel. Det är oundvikligt.
Men det som få journalister vill erkänna är att de texter jag producerar idag genomgår en hårdare faktagranskning än de som publiceras i våra största tidningar tack vare att den som intervjuats och har stenkoll på ämnet får en chans att ha synpunkter och korrigera eventuella fel.
Idag förmedlas fler fel snabbare från de stora mediaföretagen tack vare internet och andra snabba mediekanaler. Med slimmade organisationer är korrekturläsning historia sedan länge.
Kanske vore det idé att de skaffade sig egna avdelningar för granskning. Att ta stickprov på artiklar och gå igenom dem i jakt på faktafel och sedan redovisa alla fel. Varför inte försöka radera ut bilden av journalister som vägrar erkänna att de gjort fel?
Ska det verkligen krävas att man hotar stämma en tidning för att de ska korrigera ett fel?
Minns Aftonbladets sammanblandade bilder. Ett fel som självklart kan inträffa, ingen är felfri. Men då måste man också stå upp för det och ta ansvar.

Så, om jag nu ska försöka summera det här inlägget så är det helt klart att internet är fyllt med felaktig information. På det viset skiljer det sig inte från tidigare informationskanaler. Men det finns en fördel - det går att korrigera och rätta fel omedelbart. Och det finns ett kollektiv som faktiskt är beredda att påpeka fel. Och man kan snabbt och enkelt länka till mer bakgrundsinformation och källor för artikeln. Svårigheten att bedöma källans trovärdighet kvarstår dock, precis som tidigare. Men genom transparens kan faktiskt läsaren själv få en chans att bedöma om reportern läst rätt i den där artikeln eller boken han/hon refererar till.