Skrå-tänkandet lever inom journalistkåren

Det är egentligen inget nytt med skrå-tänkandet. I vissa fall finns det goda skäl till att faktiskt inte vem som helst får kalla sig vad som helst. Det är positivt att man inte kan kalla sig läkare bara för att man är intresserad av sjukvård. Och det är positivt inom många andra yrken att det finns en godkänd utbildning som blir ett slags kvalitetsstämpel, eller garanti om lägstanivå på kunskaperna hos den yrkesverksamme.
Men det funkar inte inom alla yrken. Det är inte alla yrken som kräver 5 års utbildning för att du ska vara otroligt duktig. Däremot är det säkert så att den med 10 års erfarenhet ofta är duktigare än den som precis börjat eller aldrig ens provat yrket.
Inom journalistkåren sprider sig dock gärna en bild av att journalist det kan man bara bli om man läser så länge som möjligt på en fin journalisthögskola. Därefter ska man självklart söka sig till DN eller någon annan fin morgontidning där man endast ägnar sig åt granskande journalistik.
Även lång trogen tjänst kan i viss mån uppväga avsaknaden av de där journalisthögskolepoängen. Det finns ju trots allt bevisligen 1000-tals duktiga journalister som aldrig läst någon av de där utbildningarna utan - ve och fasa - förlitar sig på LHS-poäng. (LHS= Livets Hårda Skola).
Ibland händer det att folk med drömmar om att bli journalist frilansar vid sidan om ett vanligt jobb. De har då inte samma krav på att kunna fakturera 500 kr i timmen som ju en heltidsfrilans måste göra för att få firman att gå runt. Det här utlöser ett ramaskri om prisdumpning och illojalitet.
Det har funnits i många år men än tydligare har det blivit med internets inträde. Nu kan ju plötsligt vem som helst skriva texter och få dem publicerade. Utan att de ens har ett presskort (id-kort utfärdat av Journalistförbundet som bevis på att du är en riktig journalist och betalar din fackföreningsavgift).
Det är trevligt med läsarkontakt så länge läsarna är underlägsna. Så länge insändare är fulla av stavfel och faktafel så kan man känna sig trygg. Men när det plötsligt dyker upp texter av professionell kvalitet blir många nervösa.
Precis som byggbranschen borde vara livrädd för alla tv-program med hemmasnickrare. Room Service, Äntligen Hemma och allt vad de heter - visst hotar de byggbranschen? Det riskerar ju att göra snickare arbetslösa när folk upptäcker att de själva kan slå ner den där väggen och bygga ett uterum. Eller?
Nej, jag har aldrig hört några upprörda ord därifrån. Kanske har det att göra med att byggbranschen enligt rykten fått mer att göra tack vare Timell-effekten då förhoppningsfulla gett sig i kast med att bygga om och sedan misslyckats och tvingats anlita en riktig yrkesman för att få ordning på det. Alternativt tröttnat och insett att det inte var värt varje kväll i fem veckor att spara in de där tusenlapparna.

Läste idag på Computer Sweden om hur facket på IDG upprörs över att läsare tillåts skriva egna artiklar och skicka in. Är de rädda att läsarna inte ska se skillnad på de texter som skrivs av professionella heltidsanställda journalister och de texter som produceras av vanliga människor?
Jag kan hålla med om att det är skrämmande. Samtidigt tror jag det är ett nyttigt uppvaknande för många att inse att det faktiskt finns folk där ute som är bättre än du själv. Ett medlemsskap i ett fackförbund är ingen garanti eller frisedel som garanterar att du kan stänga ute alla som inte är det.
Det intressanta är att bloggare sällan gör anspråk på att vara journalister. De är intresserade av att nå ut med sina tankar.
Om journalister ska kunna konkurrera med alla bloggare - och framför allt alla informationsavdelningar på företag - i framtiden måste de tillföra något mer än den slentrianmässiga vidareförmedling av information som i alltför stor utsträckning präglar dagens papperstidningar.
En annan höjdare är journalisterna på Värmlandsnytt som tycker att de ska få bestämma över när polisen går ut med information i ett ärende som de ställt frågor om.
Internet har brutit mediernas informationsmonopol på flera sätt.