Gratis är gott men svårt att ta betalt för

Gratis är ett bra sätt att få folk att testa en tjänst eller vara. Sampling (=dela ut varuprover) är populärt för många typer av produkter, inte minst tidningar. Inom vecko- och månadstidningsbranschen är fenomenet utbrett med kampanjer i stil med 4 nr + en väska för 99 kr. Den ena tidningen med häftigare premier än den andra, ofta med ett "värde" som överstiger prenumerationen. Man köper in en billig filt i Kina för 15 kr/st och påstår sedan att den är värd 249 kr.
Pengarna som kommer in täcker i bästa fall tryck, distribution, inköp och utskick av premien. Inte förrän prenumeranten köpt en prenumeration till ordinarie pris har förlaget tjänat något.
Ja, bortsett då från upplaga. Förlaget köper sig även en högre upplaga som sedan kan nyttjas att sälja annonser på. Bonniers tillämpar denna strategi regelbundet på sina större titlar och frågan är väl om inte även Aftonbladets Sportmagasin S faller inom samma kategori med tanke på prissättning och upplaga.

Inom e-handeln har "fri frakt" blivit en lockvara som syns inte minst nu kring jul. Cdon, Bokus och Adlibris tillämpar alla "fri frakt" under en begränsad tid för att locka folk att handla julklapparna online.
Och det fungerar. Enligt eRoi (ett företag som sysslar med marknadsföring online) är just fri frakt det som lockar flest att handla.
Men det finns en baksida - används erbjudandet för ofta förväntar sig kunderna det. Jag läste det i en artikel på e-Commerce men insåg sedan att jag redan visste det. Jag skulle nämligen handla lite böcker för någon vecka sedan och förutom att surfa runt och jämföra priserna så slutade det faktiskt med att jag handlade hos den av de tre som just då erbjöd fri frakt.

Men visst är det bra med gratis. Se bara på Blogger där jag skriver detta. Det är också en gratistjänst (numera ägd av Google) som fungerar väldigt bra. Var de tjänar sina pengar? Genom att många av dem som bloggar väljer att lägga ut annonser där både bloggare och Google kan tjäna pengar.

Hacka sönder en bok

Inte så brutalt som titeln antyder men faktum är att detta är precis vad Daily Lit sysslar med. En lika enkel som genial tanke. Varje dag spenderar vi flera timmar med att läsa mail men vi får aldrig tid att läsa en bok. Vad gör vi då? Vi skickar ut boken som mail, en liten bit i taget.
Har inte själv testat det. Nu är ju dessutom böckerna på engelska och det enda som finns tillgängligt för tillfället är äldre böcker, klassiker, som är tillräckligt gamla för att vara fria från upphovsrätten.
Kan detta vara framtidens sätt att leverera böcker? Eller blir även bok-mailen liggande bland de olästa? Helt klart är att dagens sätt att läsa böcker förmodligen inte blir det vanligaste i framtiden. Jag har skrivit en novell på just detta tema, "Bara en massa bokstäver" som kanske kan vara lite tänkvärd.

Wikis är en del av framtiden

Efter några dagar då det varit lite mindre hektiskt på jobbet har jag haft tid att läsa mer blogginlägg och artiklar än vanligt. Det är nyttigt att följa länkar ibland, och snubbla vidare på en upptäcktsfärd genom cyberspace (vad hände med det begreppet?) på nya sajter som man aldrig hört talas om.
Har blanad annat läst om problemen kring Wikipedia (en lysande sajt som jag upptäckte på allvar först för mindre än ett år sedan) som nu gjort att dess grundare Jimmy Wales startat upp en konkurrent (Wikia.com) som ska kombinera fördelarna med Wikipedia med gammaldags redaktörskap.
I korthet handlar det om att vem som helst kan redigera på Wikipedia. Det leder ibland till folk ändrar och ändrar tillbaks i dueller över vem som har rätt på faktan. Det är då man inser att det ändå behövs en domare som kan bedöma båda argumenten och i vissa fall redovisa båda så att läsaren själv kan göra en bedömning av vem som är mest trovärdig.
Grundtanken med Wikis är annars just denna öppenhet och transparens, att alla får en chans att bidra. Så är det ju inte i traditionell media där någon dömer och säger vad som är viktigt. Folkets röst kommer först i andra ledet då man röstar med fötterna (och köper den kvällstidning som har det smaskigaste löpet).
Bästa off-line-läsningen denna vecka är nog Journalistens årslistor. Visst, mycket obegripliga tyckanden av personer i mediabranschen som kanske inte alltid speglar verkligheten i ett brett pespektiv - men en sak var riktigt bra. De hade plockat ihop alla löpsedlar Expressen haft på temat "Symptom xxx kan vara okänd folksjukdom". Det var precis så pinsamt som man kan föreställa sig.
Hade varit intressant att se även Aftonbladets diton som jämförelse. Min känsla är att de är precis lika dåliga.

Åter till Wikis. Dessa kollektiva uppslagsverk som skapas av människor gemensamt är en intressant företeelse. Jimmy Wales har inte bara startat ett alternativ till sin egen Wikipedia (som numera styrs av en stiftelse) utan han har även bestämt sig för erbjuda gratis hosting (ung webbhotell) till alla som vill starta en egen Wiki på ett ämne. Det sker på openserving.com som dessutom är uppbyggt så att den som startar en wiki om exempelvis golf får behålla alla annonsintäkter som sajten genererar. Enda kravet - att du länkar tillbaks till Wikia där det är relevant... Läs mer om det på 901am.

Det är den här typen av projekt som bland annat får en att tvivla på de traditionella medieföretagens möjligheter att behålla greppet om nyhetsförmedlingen. Visst, det går otroligt bra för Schibsted som nu tjänar mer pengar på nätet än på pappersprodukter. Fler och fler dagstidningar följer i deras fotspår och satsar nu fullt ut på webben.
Jag är inte så naiv att jag tror att det kommer att finnas ideella nyhetstjänster som kan ersätta de kommersiella. Däremot är det långt ifrån säkert att det blir dagens mediaföretag som blir vinnare.
Detta främst för att de till skillnad från vanligt folk sällan läser bloggar eller följer med bortom det som idag är mainstream. Dessutom har de ofta ett motstånd mot att redovisa sina källor om de inte är tvungna. Jämför en artikel på någon av de stora medieföretagens sajter med ett blogginlägg så förstår du vad jag menar.

Bildbyrån är död, leve fotografen

Läser i Resumé att tidningarna gör uppror mot Scanpix som numera nästan har monopol på Bildbyråmarknaden i Sverige då det gäller försäljning till dagspress. Det känns som om det företaget hänger lite löst i framtiden.
Det fanns en tid då man tog kontakt med en bildbyrå, berättade att man letade efter en bild på en röd bil. De letade i sitt arkiv och sa att "jo, det har vi". Och sedan skickade de över dia på den bilden som redaktören tittade på och som därefter scannades. Genre-bilder kallas det, du vet de där bilderna som används för att illustrera artiklar och pigga upp på sidan. Det fanns en tid då byråerna kunde ta 1000 kr för en sådan bild, ja ännu mer om den skulle vara på omslaget.
Sedan kom de amerikanska byråerna på att man kunde bränna 100 bilder på en CD och sälja den för ett par tusenlappar. Plötsligt sjönk priset till kanske 200-400 kr/bild, det räckte att du använde 5-6 bilder per skiva för att tjäna in pengarna.
Idag köper väl ingen CD-skivor med bilder. De hämtas digitalt. I början dök det upp abonnemang då du skulle betala någon tusenlapp i månaden för att hämta fritt med bilder. Sedan sjönk priset neråt ytterligare, ett exempel är Shutterstock.
iStockphoto erbjuder dig möjligheten att köpa bilder från 1 dollar styck. Det finns flera konkurrenter och deras bildarkiv är gigantiska. Större än traditionella bildbyråer eftersom de ger fotografen chansen att sälja direkt till sin kund.
Det är bara en tidsfråga innan nyhetsbilder går att köpa på samma sätt. Den som tagit en bra bild av någon händelse loggar in på sajten och lägger upp bilden för att kunna sälja den till alla som vill ha.
Visst finns det en marknad för professionella fotografer. Riktigt duktiga fotografer kommer alltid att kunna leva på sitt jobb. Ta ett stort företag som gör en hemsida eller broschyr. De kan inte köpa bilder på iStockphoto eftersom risken att deras konkurrent eller kanske idrottsföreningen köper samma bild. De behöver en unik bild med ensamrätt. Då köper man en bild av en fotograf.
Hur ofta ser du en unik bild tagen av en fotograf i dagstidningarna idag? Det är snarare bilder från övervakningskameror och mobiltelefoner som dominerar nyhetssidorna. Med vissa undantag.

Jag skulle inte investera pengar i en Bildbyrå idag. Däremot en bildagent. Någon som är duktig på att formulera sökord som gör att man hittar rätt bild på exempelvis iStockphoto och liknande sajter. I övrigt räcker det med sajterna som förmedlar direktkontakt mellan köpare och säljare.

Uppdaterad 15/12: Fler som är inne på samma tankar som jag, dessutom med ett bra exempel. Bloggen Found in Translation berättar om en brand i Toronto där privata bilder på Flickr är bättre än Medias...

Goda råd för att reta kunder

Kl 08.45: Idag var det dags för driftsstörningar på min internetuppkoppling, bredbandet hos comhem strejkade. Efter att ha startat och kollat anslutningar ringer jag därför kundservice. Det tog drygt 2 minuter innan ärendet var slutfört vilket är både bra och dåligt.
Det intressanta är att comhem tidigt ber om kundnummer eller personnummer. Det är smart. Tyvärr nyttjar de inte det fullt ut.
Jag tvingas nämligen genom en slinga med inspelade röster. Telefonrösten säger "du kommer nu att få ett antal alternativ upplästa för dig".
Men innan dess passar de på att flika in ett litet "du har väl inte ångest för julklapparna? Ingen fara du kan alltid beställa tv och bredband från comhem".
Här tar vi paus och alla kunder skriker tillsammans "är ni dumma i huvudet?"
Fråga: om du precis misslyckats med att leverera - är det då läge att försöka sälja in någon av era andra tjänster?
Svaret är självklart nej.
Därefter kommer alternativ "Teknisk support och felanmälan", jag trycker två och får då direkt av en telefonröst veta "Det är för närvarande driftsstörningar på telefon och bredband i Helsingborg. Felsökning pågår."
Egentligen ganska bra. Men några små enkla misstag gör ändå att jag tycker de sköter sig dåligt.
Den sista minuten i telefon är helt bortkastad. Redan när de får mitt personnummer så kan de ju ge mig besked "Just nu är det driftsstörningar på ditt bredband - gällde din fråga detta kan du lägga på nu. Vi jobbar på att lösa problemet så snart det bara är möjligt. Vill du att vi ska ringa tillbaks till dig när bredbandet fungerar igen så knappa in ett telefonnummer och avsluta med fyrkant innan du lägger på luren."
DET hade varit en bra service.
Slutklämmen är ändå bäst. "För mer information se comhem.se" säger tjejrösten käckt.
Tänk så fel det kan bli trots att man lyckats undvika en 30 min lång telefonkö som många andra företag bjuder på.
Att sedan bredbandet kan ligga nere i flera timmar får väl oxå anses oacceptabelt i dagens samhälle. Utan internet stannar Sverige.

Kl 15.14: Bredbandet är tillbaks. Till och från. Väldigt instabilt. När jag efter flera försök lyckas surfa in på comhems sida, roar mig med att gå in och kolla på driftsinformation för att se om de kommenterar sin totalkrasch som varat i minst sex timmar (jag kollade aldrig i morse före kl halv nio). Väljer min ort och får beskedet "inga inrapporterade störningar på din ort". Va???
Tror ni att det blir bättre av att antingen strunta i att skriva om det eller att plocka bort felet då ni först trodde det var åtgärdat. Alla de tusentals drabbade som går in på sidan för att kanske få information om att "det var fel på xxx som reparerades kl xx" möts istället av ett hånleende "vi har inte haft något fel på våra grejor".
Sånt funkar inte på internet. Missnöjda kunder sprider infon ändå.
För att vara lite snäll så här nära inpå jul så kan jag i alla fall konstatera att comhem legat nere betydligt mycket mindre än Telias ADSL-tjänst som jag hade tidigare. Alltid något. Å andra sidan räknar man ju med att driftsäkerheten ska öka år för år.

Vem är media i framtiden?

Har läst en hel del bloggar senaste tiden (kanske därför jag inte hunnit blogga själv) och upptäckt flera riktigt bra bloggar framför allt om ett medialandskap i förändring. En av dessa är Vassa Eggen som är verkligt regelbundet uppdaterad. Utklassar nästan Resumé.
Idag snubblade jag över ett inlägg i Publishing 2.0 som egentligen var hämtat från AdAge, bara kort kommenterat av Scott Karp. De skriver om hur företag som tidigare sågs som broschyrproducenter på internet förvandlas till innehållsleverantörer då de bygger sajter runt sina produkter. Det har nått en nivå där antalet besökare på Procter & Gamble och Unilevers webbplatser är fler än vissa av de magasin och tv-program där de annonserar...
I framtiden kan man då lätt ställa sig frågan - vem är media och vem är annonsör? I gråzonen mellan reklam och annons blir det allt svårare. Speciellt när tidningar som Aftonbladet (ja, jag vet att jag tjatar om dem men det är alltid tacksamt att slå på den som är störst) envisas med att använda sig av textreklam för egna syften. Senast i helgen då de kopierat veckotidningarna och ägnade en helsida redaktionellt åt att göra reklam för sin 10 kronors-bilaga. Har inget problem med de annonssidor samma produkt fick längre bak i tidningen men nog borde även artikeln ha annonsmärkts? Se även en recension på Vassa Eggen av Härligt Hemma.

Får du grepp om en kund - bind fast den!

Ungefär så verkar det vara populärt att tänka hos många företag idag. Har de senaste dagarna träffat på ett antal företag som genom snåriga regler och finstilta klurigheter försöker binda fast sina kunder.
Då undrar jag - ökar verkligen chansen att behålla en kund om man låser in honom eller henne med automatisk förnyelse (om du glömmer att säga upp x antal dagar innan), med en bindningstid på 24 månader eller - min favorit - genom att helt enkelt plocka bort avbeställningsknappen på sin hemsida.
Det förstnämnda tricket är Bonnier-koncernens favorit. Service till kunderna kallar de själva greppet att alltid låta exempelvis en billig provprenumeration (4 nr och en mikrovågsugn för 99 kr) automatiskt övergå i ett årsabonnemang för 899 kr som måste avsägas skriftligt i god tid.
Trick nr 2 är populärt bland telefonbolag i olika former. Till deras försvar kan man ju möjligen säga att kunderna får lite valuta för det genom att de tillåts köpa dyra telefoner på avbetalning under inlåsningstiden.
Men hur vansinnig blir man inte då man ska tvingas betala 400 kr för att låsa upp en telefon efter det att i 24 månader ha betalt för en telefon som då knappast kan anses vara telefokomföretagets egendom?
Man kan också som Telia försöka smyga in en förlängd uppsägningstid (från 1 januari) på det fasta teleabonnemanget för att försöka skydda sig mot alla som flyttar till comhem eller andra IP-teleoperatörer.
Det tredje tricket praktiseras annars just av comhem. Prova att logga in på "Mina tjänster" för att se om du kan avbeställa någon tjänst. Det går alldeles utmärkt att lägga till något men inte att ta bort eller avsluta.
Undrar om någon där har tänkt "hm, om vi inte har någon knapp för avbeställning så kommer ju ingen att kunna avbeställa och då tappar vi inga kunder"?
Nej, riktigt så illa kan det väl ändå inte vara?

Vi avslutar med ett positivt exempel på hur man binder upp en kund. Forskning & Framsteg erbjuder trogna prenumeranter 10% rabatt. Om man gör uppehåll förlorar man sin rabatt. Det är väl ett schysst sätt att gynna trogna kunder.
Något för andra förlag och telekomoperatörer att fundera över.

Längden har betydelse - men varför åt olika håll?

Det här ska sägas direkt att jag har egentligen inte gjort någon djupare studie i ämnet utan det var mer en spontan tanke.
Om man studerar mediers utveckling genom åren så har längden på musik ökat. Det var inte ovanligt med låtar som bara var drygt två minuter långa på 60-talet. Idag är det ovanligt med låtar som är under fyra minuter (undantaget Eurovision Song Contest-bidrag).
Filmer har sett samma utveckling, från korta matinéer på dryga timmen till mastodontfilmer där två timmar är ganska normalt och det inte är extremt med alster på över 3 timmar.
Texter har av någon anledning gått motsatt utveckling till mötes då tidningarna kontinuerligt krympt sina textlängder i samma takt som pappersstorleken. Bland affärslitteraturen dyker det upp alltfler som i stil med Redaktionens "100 sidor om..." satsar på korta och lättlästa böcker för stressade affärsmän.
Även TV har haft en utveckling mot kortare längd. Mina föräldrar förundras över att programmen numera bara är 30 minuter långa när de tidigare var en timme. Tittar man på MTV och vissa andra så är det snarare 15 minuter som gäller.

In kommer nätet och vad händer med utvecklingen ovan? Ja, filmerna blir ju uppenbarligen på grund av bandbredden och informationsöverflödet tvungna att anpassa sig till ett kortare format, kanske en logisk fortsättning på TV:s utveckling.
Hur kommer musiken att påverkas? Finns det en gemensam nämnare för längden som nu alla medieplattformar kommer att röra sig mot. Kanske en tidsrymd som är det optimala för hur länge en 2000-talsmänniska kan fokusera på samma sak?

Det känns som om vi sannolikt kommer att få en timglasfördelning på media. Antingen är det kort-kort, snuttifierat. En nyhetsnotis i Metro, på text-TV, en rubrik och två-tre meningar. En videosnutt på 30 sekunder. Ett avsnitt av en tv-serie på fem minuter gör att en lång kortfilm på 15 minuter känns som en evighet.
Å andra sidan. Webben spränger de begränsningar som reportrar frusteras av i tabloidens tidevarv. Med effekten att de äntligen, i bloggar och andra former, kan låta sin textdiare flöda fritt utan redaktörers förmaningar om att korta sina texter och plocka bort allt onödigt. Där får vi våra 30 000 tecken långa intervjuer och skildringar. På gott och ont.

När filstorleken inte längre har betydelse är det ändå sekunderna som räknas. 15 minutes of fame - så lång tid kommer ingen att ha i framtiden om det inte är något riktigt, riktigt bra.