Själv har jag bra koll på innebandyns problem att få vettig bevakning i media. Innebandyn är van. Däremot är det en ny upplevelse för is-bandyn (det som förr bara kallades bandy men som av vissa nu lite elakt kallas utebandy) att inte ha tv-bevakning av sitt VM.
För oss som följer innebandy är det väl ganska logiskt. Vi har varje år förundrats över argumenten mot innebandyns internationella motstånd (innebandy spelas i drygt 50 länder varav 10 deltog i A-VM förra våren) eller snarare brist på.
Dessa argument är inte alls lika livliga när is-bandy-VM spelas med fem-sex deltagande länder varav två aldrig har en chans. Sverige har mött dessa två lingon i sina inledande matcher och vunnit med 8-1 (Kazakstan) respektive 21-5 (Vitryssland).
Detta var egentligen bara bakgrund. Min intressanta reflektion skulle egentligen handla om debatten kring när man ska spela sitt VM. Under hösten har nämligen innebandyexperter rest sina röster om att VM borde spelas under säsongen och inte efter (VM2006 gick i maj, två månader efter att SM-finalen spelats).
Log lite när jag läste TT:s text från isbandy-VM där isbandyfolket säger "hela problemet är att VM ligger vid fel tidpunkt. Man måste komma överens om att det är bättre att spela efter säsongen för alla parter. Det finns ju hallar överallt nu, och till och med alla svenska klubbar kan ju ha bra is fram till 1 april om det skulle krävas. Vi måste få till en ändring."
Ställ det mot innebandyns landslagsstjärna Niklas Jihde som i en krönika kräver att innebandy-VM spelas i december...
Personligen tror jag inte tidpunkten spelar någon som helst roll - även om det är olyckligt att som innebandyn 2006 spela veckan före fotbolls-VM.
Däremot är det vettigt att hitta ett upplägg där varje match betyder någonting och gruppspelet inte bara blir en transportsträcka. Samtidigt måste lingonländerna få möta bra motstånd i ett VM. Med det resonemang som förs av is-bandyn, och ibland i innebandyn, så skulle man dela på bra och dåliga. Helt fel.
Fotbollen har utvecklats genom att de sämre länderna fått spela samma kval som VM-finalister. Visst blir det fortfarande en del skrattresultat i EM- och VM-kval då länder med några hundra aktiva spelare ska möta länder där alla spelare är miljonärer. Men jag är övertygad om att de utvecklas mer av det än att få spela mot jämbördigt motstånd, ett div 4-lag från Göteborg.
Innebandyn tar ett riktigt steg då man i framtiden går över till att införa kval till VM och förhoppningsvis ett VM-slutspel utan A- och B-indelning utan fyra grupper á 16 lag. Det blir visserligen även då lite transportsträcka för det bästa laget i gruppen men fler länder får vara med på riktigt.
Hade vi haft A- och B-VM i fotboll hade knappast Sverige fått spela ett enda A-VM eller hur?
När man tänker på det så undrar man varför hockeyn envisas med att dela upp sig i A- och B-VM istället för att spela kval? Det måste ju vara bättre att spela matcher med betydelse än att åka iväg på påhittade plojturneringar som LG Sweden Hockey Games.
29 januari 2007
Lästips
Det finns så mycket intressant och läsvärt på nätet att man ibland inte hinner med. Samtidigt som jag sparar dessa länkar så passar jag på att dela med mig till dem som delar mina intressen.
- Forbes.com skriver om böcker i den digitala tidsåldern, intressant om en författare som valt att göra sina böcker tillgängliga för gratis nedladdning mm. Dessutom ett gäng andra artiklar på detta tema varav jag bara hunnit läsa och skumma några.
- Goodbye Gutenberg heter en mer omfattande rapport som är gjord på Harvard. Har tänkt läsa igenom den vid tillfälle, verkar intressant.
- 14 mediatrender från Robin Good låg också bland mina sparade länkar som jag inte hunnit läsa helt klart. Inga överraskande chocker men ändå lite tänkvärt.
25 januari 2007
Bonnier betalar ca 1,5 miljarder
Storaffären är nu bekräftad. Enligt PaidContent fick Bonnier betala 210-240 miljoner dollar (ung 1,47-1,68 miljarder kronor. Det man köper är alltså förlaget Time4Media och Bonnier tänker slå ihop det med World Publications som man sedan tidigare är delägare i. Läs mer även hos Resumé som faktiskt inte var först med nyheten trots att de brukar abonnera på alla Bonnier-nyheter. Scoopet kom istället från Vassa Eggen redan igår då ryktet började cirkulera efter att Time hade meddelat övriga spekulanter som inte lagt det vinnande budet.
Återstår att se om det är en bra affär, nyheterna från andra sidan Atlanten talar annars mest om dramatiska nedskärningar och nedläggningar av olika tryckta media.
Jonas Bonnier intervjuas av AdAge om sin syn på köpet, säger bland annat att Bonnier försökt etablera sig i USA de senaste 40 åren och om 35 år vet man om det är en bra affär de just gjort. Förmodligen visar det sig snabbare än så.
Återstår att se om det är en bra affär, nyheterna från andra sidan Atlanten talar annars mest om dramatiska nedskärningar och nedläggningar av olika tryckta media.
Jonas Bonnier intervjuas av AdAge om sin syn på köpet, säger bland annat att Bonnier försökt etablera sig i USA de senaste 40 åren och om 35 år vet man om det är en bra affär de just gjort. Förmodligen visar det sig snabbare än så.
Bonner köper amerikanska magasin
Det blev Bonniers som gick segrande ur budgivningen på 18 magasin som Time Inc velat sälja en tid. Enligt Advertising Age blir det så i alla fall.
Vem kan man lita på?
"Vem i hela världen kan man lita på?"
Det är några ord som kommer från en sångtext av Mikael Wiehe. Frågan är nästan än mer aktuell idag då flödet av information är fritt och intensivt. Med några få knapptryckningar kan jag få fram lika mycket fakta som det för 30 år sedan hade tagit ett helt team flera veckor att samla ihop.
Det finns ett överskott av information och det gäller att kunna sin källkritik. Läste idag en artikel i Wired om debatten kring en skribent som tagit betalt av företag för att skriva om dem på Wikipedia. (För den som missat det är Wikipedia världens största uppslagsverk, gratis på nätet, som skrivs av användarna).
Nu tyckte Wikpedia-folket att det var emot grundprinciperna, att få betalt för att skriva på Wikipedia var fel. Samtidigt har det på senare tid kommit många rapporter om felaktigheter på Wikipedia. Det är självklart så eftersom vem som helst kan redigera ett inlägg. Tanken är att kollektivet rättar felen.
Men det förutsätter att kunskapen om ämnet är tillräckligt stor för att tillräckligt många ska anse att det är fel.
Å andra sidan - är detta verkligen något nytt? Varje dag läser jag texter från våra allra största dagstidningar, media producerade av människor som på heltid ägnar sig åt att bevaka olika ämnen, som innehåller faktafel.
Tidigare rättades faktafelen så gott som aldrig, det var för hög tröskel att klaga. Idag kan man med internets hjälp snabbt slänga iväg ett mail och påpeka att det där var fel och få det korrigerat. Det kan handla om bagateller som att ett idrottslag faktiskt vunnit fyra matcher istället för tre, något som vem som helst kan se genom att läsa tabellen. Felstavade namn är mer regel än undantag och det kanske inte heller är hela världen.
Men min erfarenhet från alla de tillfällen då jag antingen själv blivit intervjuad eller då jag känner till ämnet bättre än reportern är att samtliga dessa tidningsartiklar alltid innehållit ett eller flera faktafel. I vissa fall riktigt grova missförstånd som ger en helt felaktig bild av verkligheten.
Vid dessa tillfällen, när jag ser den här artikeln om ett ämne jag har koll på, brukar jag fundera över det faktum att detta är en av kanske 200-300 artiklar i denna tidning. Jag läser kanske 50-100 av dessa och många av dem har jag ingen som helst aning om ifall det är sant men sannolikheten är väl rätt hög att även dessa innehåller ett eller flera faktafel. Varje morgontidning levererar med andra ord hundratals faktafel - varje dag.
Ett färskt exempel från idag, jag satt och läste veckotidningen Fokus (som jag tycker är väldigt bra och ofta går på djupet och ger en bredare bild än en morgon/kvällstidning), en intressant artikel om nätverkssajter som Friendster, Facebook och MySpace. Skribenten är baserad i USA (om jag fattat rätt) och intervjuar en tjej som föredrar Facebook eftersom det är "färre snuskhumrar där". Sedan följer meningen "Facebook kräver en e-postadress från ett college för medlemsskap och har därför färre exempel på moraliskt avslappnade 45-åringar som låtsas vara 16."
Det stämmer nästan. Hade det stått "krävde tidigare" hade det varit helt korrekt. Vad skribenten tydligt missat är den heta debatt som rasat under hösten i USA då Facebook valde att öppna sin sajt även för dem som inte är studenter. Faktum är att det räcker med ett besök på facebook.com för att läsa "anyone can join". Sedan stämmer det säkert ändå att det, tack vare tidigare regler, är färre snuskhumrar och en mer homogen medlemssammansättning. Förutom denna lilla detalj var artikeln en bra sammanfattning av fenomenet.
Eftersom jag själv är journalist (även om en del anser att jag gått över till den mörka sidan eftersom jag nu får betalt av företag för att skriva positiva texter om dem till företagstidningar och webbplatser) vet jag att jag själv skrivit artiklar med faktafel. Det är oundvikligt.
Men det som få journalister vill erkänna är att de texter jag producerar idag genomgår en hårdare faktagranskning än de som publiceras i våra största tidningar tack vare att den som intervjuats och har stenkoll på ämnet får en chans att ha synpunkter och korrigera eventuella fel.
Idag förmedlas fler fel snabbare från de stora mediaföretagen tack vare internet och andra snabba mediekanaler. Med slimmade organisationer är korrekturläsning historia sedan länge.
Kanske vore det idé att de skaffade sig egna avdelningar för granskning. Att ta stickprov på artiklar och gå igenom dem i jakt på faktafel och sedan redovisa alla fel. Varför inte försöka radera ut bilden av journalister som vägrar erkänna att de gjort fel?
Ska det verkligen krävas att man hotar stämma en tidning för att de ska korrigera ett fel?
Minns Aftonbladets sammanblandade bilder. Ett fel som självklart kan inträffa, ingen är felfri. Men då måste man också stå upp för det och ta ansvar.
Så, om jag nu ska försöka summera det här inlägget så är det helt klart att internet är fyllt med felaktig information. På det viset skiljer det sig inte från tidigare informationskanaler. Men det finns en fördel - det går att korrigera och rätta fel omedelbart. Och det finns ett kollektiv som faktiskt är beredda att påpeka fel. Och man kan snabbt och enkelt länka till mer bakgrundsinformation och källor för artikeln. Svårigheten att bedöma källans trovärdighet kvarstår dock, precis som tidigare. Men genom transparens kan faktiskt läsaren själv få en chans att bedöma om reportern läst rätt i den där artikeln eller boken han/hon refererar till.
Det är några ord som kommer från en sångtext av Mikael Wiehe. Frågan är nästan än mer aktuell idag då flödet av information är fritt och intensivt. Med några få knapptryckningar kan jag få fram lika mycket fakta som det för 30 år sedan hade tagit ett helt team flera veckor att samla ihop.
Det finns ett överskott av information och det gäller att kunna sin källkritik. Läste idag en artikel i Wired om debatten kring en skribent som tagit betalt av företag för att skriva om dem på Wikipedia. (För den som missat det är Wikipedia världens största uppslagsverk, gratis på nätet, som skrivs av användarna).
Nu tyckte Wikpedia-folket att det var emot grundprinciperna, att få betalt för att skriva på Wikipedia var fel. Samtidigt har det på senare tid kommit många rapporter om felaktigheter på Wikipedia. Det är självklart så eftersom vem som helst kan redigera ett inlägg. Tanken är att kollektivet rättar felen.
Men det förutsätter att kunskapen om ämnet är tillräckligt stor för att tillräckligt många ska anse att det är fel.
Å andra sidan - är detta verkligen något nytt? Varje dag läser jag texter från våra allra största dagstidningar, media producerade av människor som på heltid ägnar sig åt att bevaka olika ämnen, som innehåller faktafel.
Tidigare rättades faktafelen så gott som aldrig, det var för hög tröskel att klaga. Idag kan man med internets hjälp snabbt slänga iväg ett mail och påpeka att det där var fel och få det korrigerat. Det kan handla om bagateller som att ett idrottslag faktiskt vunnit fyra matcher istället för tre, något som vem som helst kan se genom att läsa tabellen. Felstavade namn är mer regel än undantag och det kanske inte heller är hela världen.
Men min erfarenhet från alla de tillfällen då jag antingen själv blivit intervjuad eller då jag känner till ämnet bättre än reportern är att samtliga dessa tidningsartiklar alltid innehållit ett eller flera faktafel. I vissa fall riktigt grova missförstånd som ger en helt felaktig bild av verkligheten.
Vid dessa tillfällen, när jag ser den här artikeln om ett ämne jag har koll på, brukar jag fundera över det faktum att detta är en av kanske 200-300 artiklar i denna tidning. Jag läser kanske 50-100 av dessa och många av dem har jag ingen som helst aning om ifall det är sant men sannolikheten är väl rätt hög att även dessa innehåller ett eller flera faktafel. Varje morgontidning levererar med andra ord hundratals faktafel - varje dag.
Ett färskt exempel från idag, jag satt och läste veckotidningen Fokus (som jag tycker är väldigt bra och ofta går på djupet och ger en bredare bild än en morgon/kvällstidning), en intressant artikel om nätverkssajter som Friendster, Facebook och MySpace. Skribenten är baserad i USA (om jag fattat rätt) och intervjuar en tjej som föredrar Facebook eftersom det är "färre snuskhumrar där". Sedan följer meningen "Facebook kräver en e-postadress från ett college för medlemsskap och har därför färre exempel på moraliskt avslappnade 45-åringar som låtsas vara 16."
Det stämmer nästan. Hade det stått "krävde tidigare" hade det varit helt korrekt. Vad skribenten tydligt missat är den heta debatt som rasat under hösten i USA då Facebook valde att öppna sin sajt även för dem som inte är studenter. Faktum är att det räcker med ett besök på facebook.com för att läsa "anyone can join". Sedan stämmer det säkert ändå att det, tack vare tidigare regler, är färre snuskhumrar och en mer homogen medlemssammansättning. Förutom denna lilla detalj var artikeln en bra sammanfattning av fenomenet.
Eftersom jag själv är journalist (även om en del anser att jag gått över till den mörka sidan eftersom jag nu får betalt av företag för att skriva positiva texter om dem till företagstidningar och webbplatser) vet jag att jag själv skrivit artiklar med faktafel. Det är oundvikligt.
Men det som få journalister vill erkänna är att de texter jag producerar idag genomgår en hårdare faktagranskning än de som publiceras i våra största tidningar tack vare att den som intervjuats och har stenkoll på ämnet får en chans att ha synpunkter och korrigera eventuella fel.
Idag förmedlas fler fel snabbare från de stora mediaföretagen tack vare internet och andra snabba mediekanaler. Med slimmade organisationer är korrekturläsning historia sedan länge.
Kanske vore det idé att de skaffade sig egna avdelningar för granskning. Att ta stickprov på artiklar och gå igenom dem i jakt på faktafel och sedan redovisa alla fel. Varför inte försöka radera ut bilden av journalister som vägrar erkänna att de gjort fel?
Ska det verkligen krävas att man hotar stämma en tidning för att de ska korrigera ett fel?
Minns Aftonbladets sammanblandade bilder. Ett fel som självklart kan inträffa, ingen är felfri. Men då måste man också stå upp för det och ta ansvar.
Så, om jag nu ska försöka summera det här inlägget så är det helt klart att internet är fyllt med felaktig information. På det viset skiljer det sig inte från tidigare informationskanaler. Men det finns en fördel - det går att korrigera och rätta fel omedelbart. Och det finns ett kollektiv som faktiskt är beredda att påpeka fel. Och man kan snabbt och enkelt länka till mer bakgrundsinformation och källor för artikeln. Svårigheten att bedöma källans trovärdighet kvarstår dock, precis som tidigare. Men genom transparens kan faktiskt läsaren själv få en chans att bedöma om reportern läst rätt i den där artikeln eller boken han/hon refererar till.
22 januari 2007
Är SVT-kanalerna värd 166 kr/mån?
Så damp då TV-skatten, förlåt licensen, ner i lådan igen. Blir lika förbannad varje gång. Eller snarare förundrad över att idiotin får fortgå. När de flesta andra kanaler blir billigare och kör kampanjer så blir SVT bara dyrare och dyrare och dyrare. Nu kostar det 166 kr/mån inte för att titta på dem utan för att ha en tv-apparat så att man kan se andra kanaler.
Lysande affärsidé.
Missförstå mig rätt. Jag vill ha public service eftersom jag tror att det finns vissa program som de kommersiella kanalerna inte nödvändigtvis kommer att producera. Men då ska inte mina licenspengar slösas bort på 5-10 år gamla Hollywoodfilmer som jag redan sett eller ändå kan se på andra kanaler. Då ska inte licenspengar slösas på att producera storslagen underhållning som även den redan görs av andra. Och framför allt ska SVT inte ge sig in i budgivning om sporträttigheter på fotbollsturneringar när de samtidigt tar betalt av mindre förbund för att sända deras idrotter (läs innebandy, handboll och basket).
Sedan tycker jag det är absurt att man dessutom ska lägga 100-150 miljoner årligen på en meningslös apparat för att samla in licensavgiften genom att lägga ett statligt verk uppe i Kiruna, skicka ut fakturor fyra gånger om året och ha en massa licensspioner som jobbar med angiveriverksamhet.
Nej, dra en slant direkt på skattsedeln. Kan kyrkan ta in sina pengar den vägen utan att beskyllas för att vara bunden av politikerna så ska väl en tv-kanal kunna göra det? Då hade vi automatiskt fått fler betalande och därmed en lägre avgift för oss som redan betalar idag. Bland politikerna själva verkar ju betalningsviljan vara bristfällig, oavsett partifärg och inte ens SVT:s egen personal är särskilt angelägen om att till varje pris göra rätt för sig.
Nej, en rejäl städning i hela SVT-organisationen med början uppifrån är vad som behövs. Ett tydligt uppdrag som anger att det är public service och inget annat som gäller. Och lägg omedelbart ner Radiotjänst och sköt det hela mer effektivt.
Lysande affärsidé.
Missförstå mig rätt. Jag vill ha public service eftersom jag tror att det finns vissa program som de kommersiella kanalerna inte nödvändigtvis kommer att producera. Men då ska inte mina licenspengar slösas bort på 5-10 år gamla Hollywoodfilmer som jag redan sett eller ändå kan se på andra kanaler. Då ska inte licenspengar slösas på att producera storslagen underhållning som även den redan görs av andra. Och framför allt ska SVT inte ge sig in i budgivning om sporträttigheter på fotbollsturneringar när de samtidigt tar betalt av mindre förbund för att sända deras idrotter (läs innebandy, handboll och basket).
Sedan tycker jag det är absurt att man dessutom ska lägga 100-150 miljoner årligen på en meningslös apparat för att samla in licensavgiften genom att lägga ett statligt verk uppe i Kiruna, skicka ut fakturor fyra gånger om året och ha en massa licensspioner som jobbar med angiveriverksamhet.
Nej, dra en slant direkt på skattsedeln. Kan kyrkan ta in sina pengar den vägen utan att beskyllas för att vara bunden av politikerna så ska väl en tv-kanal kunna göra det? Då hade vi automatiskt fått fler betalande och därmed en lägre avgift för oss som redan betalar idag. Bland politikerna själva verkar ju betalningsviljan vara bristfällig, oavsett partifärg och inte ens SVT:s egen personal är särskilt angelägen om att till varje pris göra rätt för sig.
Nej, en rejäl städning i hela SVT-organisationen med början uppifrån är vad som behövs. Ett tydligt uppdrag som anger att det är public service och inget annat som gäller. Och lägg omedelbart ner Radiotjänst och sköt det hela mer effektivt.
Dags att ta betalt för mail?
Trots spam-filter får jag dagligen en massa skräp i min mailbox. Problemet är att min mailadress vid något tillfälle (eller flera) funnits synlig i klartext på någon webbplats någonstans och därefter har mindre nogräknade individer stulit den och sålt den till än mindre nogräknade marknadsförare.
Spam är ett växande problem för världen. Åtskilliga rapporter har visat hur mycket arbetstid som slösas på att identifiera och radera mail. För att inte tala om onödig belastning på mailservrar. Enligt amerikanska undersökningar så är 90% av alla mail som skickas idag spam, se artikel hos idg.se.
Så hur kan det då vara lönsamt att skicka ut skiten? Finns det verkligen folk som köper aktier, viagra eller penisoperationer efter att ha fått ett erbjudande per mail om att göra det? Och varför skickas samma meddelande 10-30 ggr till samma mottagare?
Tydligen finns det tillräckligt många idioter som gör det - annars skulle de inte fortsätta skicka ut sina mail. Man kan tycka att det borde gå att sätta stopp för det, exempelvis genom att den som inte vill ha fler erbjudanden från ett visst företag anmälde detta till en central tjänst (ungefär som Nix-registret, fast specifikt kopplat som spärr mot ett företag) och om företaget trots detta skickar ett erbjudande så skulle det bötfällas.
Tyvärr skulle det knappast fungera i praktiken eftersom det sällan är en tydlig avsändare bakom dessa spam-mail.
Kanske är det helt enkelt så trist att det är för billigt att skicka ut mail. Tänk om man kunde sätta upp ett filtersystem där man måste betala för att passera. Ungefär så här är min vilda idé:
1) Någon skickar ett mail och anger samtidigt hur mycket han eller hon är beredd att betala för att det ska nå mottagaren.
2) Mottagaren får besked om att det finns ett antal mail. Redan tidigare kan han eller hon göra en vit-lista med alla som ska få skicka mail utan kostnad, exempelvis vänner, familj m fl. Mail från dessa godkända adresser går direkt till inboxen. Men de som inte finns med på listan kan mottagaren välja att ta betalt för att ta emot. Inga stora summor skulle krävas, bara några öre per mail. För seriösa företag skulle det utan tvekan vara värt 50 öre eller mer för att veta att mottagaren vill ha mailet. Men för en spammare som skickar ut 20 miljoner mail på måfå skulle det vara alldeles för dyrt att tvingas betala 5 öre styck = 1 miljon kronor...
Ja, i teorin skulle det funka. Men med nuvarande tekniska uppbyggnad är det nog omöjligt. Speciellt som spammare sällan använder sina egna mailservrar utan ofta fejkar både mottagare och avsändare samt använder kapade datorer för att skicka ut sina massutskick.
Det bästa vi kan göra är att radera mailen direkt, svartlista avsändaren om det går och hoppas att det inte finns några idioter som handlar av företagen bakom.
Uppdaterar 07-03-04: Kanske är detta en lösning som påminner om det jag funderade över ovan?
Spam är ett växande problem för världen. Åtskilliga rapporter har visat hur mycket arbetstid som slösas på att identifiera och radera mail. För att inte tala om onödig belastning på mailservrar. Enligt amerikanska undersökningar så är 90% av alla mail som skickas idag spam, se artikel hos idg.se.
Så hur kan det då vara lönsamt att skicka ut skiten? Finns det verkligen folk som köper aktier, viagra eller penisoperationer efter att ha fått ett erbjudande per mail om att göra det? Och varför skickas samma meddelande 10-30 ggr till samma mottagare?
Tydligen finns det tillräckligt många idioter som gör det - annars skulle de inte fortsätta skicka ut sina mail. Man kan tycka att det borde gå att sätta stopp för det, exempelvis genom att den som inte vill ha fler erbjudanden från ett visst företag anmälde detta till en central tjänst (ungefär som Nix-registret, fast specifikt kopplat som spärr mot ett företag) och om företaget trots detta skickar ett erbjudande så skulle det bötfällas.
Tyvärr skulle det knappast fungera i praktiken eftersom det sällan är en tydlig avsändare bakom dessa spam-mail.
Kanske är det helt enkelt så trist att det är för billigt att skicka ut mail. Tänk om man kunde sätta upp ett filtersystem där man måste betala för att passera. Ungefär så här är min vilda idé:
1) Någon skickar ett mail och anger samtidigt hur mycket han eller hon är beredd att betala för att det ska nå mottagaren.
2) Mottagaren får besked om att det finns ett antal mail. Redan tidigare kan han eller hon göra en vit-lista med alla som ska få skicka mail utan kostnad, exempelvis vänner, familj m fl. Mail från dessa godkända adresser går direkt till inboxen. Men de som inte finns med på listan kan mottagaren välja att ta betalt för att ta emot. Inga stora summor skulle krävas, bara några öre per mail. För seriösa företag skulle det utan tvekan vara värt 50 öre eller mer för att veta att mottagaren vill ha mailet. Men för en spammare som skickar ut 20 miljoner mail på måfå skulle det vara alldeles för dyrt att tvingas betala 5 öre styck = 1 miljon kronor...
Ja, i teorin skulle det funka. Men med nuvarande tekniska uppbyggnad är det nog omöjligt. Speciellt som spammare sällan använder sina egna mailservrar utan ofta fejkar både mottagare och avsändare samt använder kapade datorer för att skicka ut sina massutskick.
Det bästa vi kan göra är att radera mailen direkt, svartlista avsändaren om det går och hoppas att det inte finns några idioter som handlar av företagen bakom.
Uppdaterar 07-03-04: Kanske är detta en lösning som påminner om det jag funderade över ovan?
21 januari 2007
Lokalt och magasinsdöd
Mycket tankar i skallen. En sak som jag skrivit om tidigare och som nu blir uppenbart är hur de lokala nyheterna är framtiden. Både Expressen och Aftonbladet satsar nu på liknande sätt. Resultatet är egentligen ganska pinsamt dåligt men i brist på konkurrens tillräckligt effektivt.
Resumé skriver om Aftonbladets försök. Ska bli spännande att se när det kommer riktiga lokala nyhetssajter. Faktum är att det bara krävs några personer med tid och energi så går det att göra en riktigt bra sajt. Kanske krävs det några sådana för att få jättarna och de lokala monopolen som Helsingborgs Dagblad och Jönköpingsposten att göra seriösa sajter där webben är platsen för ALLA nyheter, inte där man lägger ut vissa texter först då papperstidningen är på väg ut till prenumeranterna. Det kunde man göra på 1990-talet när internet bara nådde delar av befolkningen.
Läser också Martin Jönsson på SvD om magasinsdöden. Ja, man kanske inte ska tala om död eftersom det faktiskt finns och startas fler tidskrifter än någonsin. Men de blir fler och mindre och därmed inte lika ekonomiskt livskraftiga som tidigare. Jag håller med honom om att det är märkligt att inte magasinen satsat på webben, de som har djupa ämneskunskaper och insatta engagerade journalister. Kanske är det precis som med dagstidningsfolket - de hoppas att det här med webben ska gå över, att de vaknar imorgon och folk har tröttnat på internet och vill läsa på papper igen.
Vad som kommer att hända är att de vaknar imorgon (inte bokstavligt 22 januari 2007, men någon gång i framtiden som förmodligen är tidigare än de väntar sig) och folk har tröttnat på papperstidningar. Kanske läser de på e-papper, typ Sony Reader som kom för drygt ett år sedan men likväl är det ett digitalt medium som skiljer sig från papper.
Man kan ju fundera över dessa båda Orvesto-undersökningsartiklar från Resumé. Dels om minskad räckvidd för papperstidningar och dels om ökade besökssiffror på nätet.
Avslutar detta blogginlägg med ytterligare en länk, mest för min egen skull. Men det är ändå intressant att läsa lite om företagsbloggande som sannolikt kommer att bli stort även i Sverige om något år.
Pratade med någon om internet och utvecklingen i Sverige jmf med utomlands. När jag påstod att USA och Asien ligger 1-3 år före oss trodde han inte mig; "Sverige ligger väl långt fram i utvecklingen, vi är ju bra på internet". Tja, det beror på vem du frågar och vilka du jämför med. Vi är säkerligen före Italien. Däremot blir jag alltmer osäker på vilka andra Europeiska länder som fortfarande är efter oss.
Resumé skriver om Aftonbladets försök. Ska bli spännande att se när det kommer riktiga lokala nyhetssajter. Faktum är att det bara krävs några personer med tid och energi så går det att göra en riktigt bra sajt. Kanske krävs det några sådana för att få jättarna och de lokala monopolen som Helsingborgs Dagblad och Jönköpingsposten att göra seriösa sajter där webben är platsen för ALLA nyheter, inte där man lägger ut vissa texter först då papperstidningen är på väg ut till prenumeranterna. Det kunde man göra på 1990-talet när internet bara nådde delar av befolkningen.
Läser också Martin Jönsson på SvD om magasinsdöden. Ja, man kanske inte ska tala om död eftersom det faktiskt finns och startas fler tidskrifter än någonsin. Men de blir fler och mindre och därmed inte lika ekonomiskt livskraftiga som tidigare. Jag håller med honom om att det är märkligt att inte magasinen satsat på webben, de som har djupa ämneskunskaper och insatta engagerade journalister. Kanske är det precis som med dagstidningsfolket - de hoppas att det här med webben ska gå över, att de vaknar imorgon och folk har tröttnat på internet och vill läsa på papper igen.
Vad som kommer att hända är att de vaknar imorgon (inte bokstavligt 22 januari 2007, men någon gång i framtiden som förmodligen är tidigare än de väntar sig) och folk har tröttnat på papperstidningar. Kanske läser de på e-papper, typ Sony Reader som kom för drygt ett år sedan men likväl är det ett digitalt medium som skiljer sig från papper.
Man kan ju fundera över dessa båda Orvesto-undersökningsartiklar från Resumé. Dels om minskad räckvidd för papperstidningar och dels om ökade besökssiffror på nätet.
Avslutar detta blogginlägg med ytterligare en länk, mest för min egen skull. Men det är ändå intressant att läsa lite om företagsbloggande som sannolikt kommer att bli stort även i Sverige om något år.
Pratade med någon om internet och utvecklingen i Sverige jmf med utomlands. När jag påstod att USA och Asien ligger 1-3 år före oss trodde han inte mig; "Sverige ligger väl långt fram i utvecklingen, vi är ju bra på internet". Tja, det beror på vem du frågar och vilka du jämför med. Vi är säkerligen före Italien. Däremot blir jag alltmer osäker på vilka andra Europeiska länder som fortfarande är efter oss.
16 januari 2007
NHL är större än NBA i nordamerika
Måhända lite utanför ämnet men ändå intressant eftersom det handlar om att lyfta blicken. Vi har väl hört ibland att hockey inte är så stort i USA medan alla vet att det är stort i Kanada. För basketen gäller det omvända.
Men vad många inte tänkt på är att hockeyn är så mycket större i Kanada än basketen är i USA att den faktiskt har en större total tv-publik i Nordamerika!
En intressant intervju i Toronto Star med miljardären Mark Cuban som är baskettokig (han äger Dallas Mavericks) men även fått upp ögonen för NHL-hockey.
Om vi plockar hem det här hemma i Sverige så läste jag en intressant redovisning av läget på webb-tv-fronten (som växer enormt, 1,2 miljoner svenskar tittade på webb-tv under fjärde kvartalet 2006) där det visar sig att tv-kanalerna har varit överraskande sena att nyttja tekniken. Aftonbladet.se sägs enligt denna undersökning vara 1:a på webb-tv med TV4 och Youtube som delad trea... Även Resumé har hittat samma undersökning.
Undrar var The Venice Project, som nu bytt namn till Joost, placerar sig på listan om några månader då testfasen är avklarad?
TV-tablåer känns så väldigt 1980-tal eller hur? Själv njuter jag just nu av att se LOST på DVD, en serie jag missade starten av på tv och därmed blev tvungen att se den i efterhand. Himmelrike att slippa följa sändningstider och reklamavbrott. Sedan är ju seriens tillkomst i sig fascinerande och lite snabbt surfande på nätet visar snabbt vilket intresse det finns för den med otaliga fansajter som Lost.com m fl
Men vad många inte tänkt på är att hockeyn är så mycket större i Kanada än basketen är i USA att den faktiskt har en större total tv-publik i Nordamerika!
En intressant intervju i Toronto Star med miljardären Mark Cuban som är baskettokig (han äger Dallas Mavericks) men även fått upp ögonen för NHL-hockey.
Om vi plockar hem det här hemma i Sverige så läste jag en intressant redovisning av läget på webb-tv-fronten (som växer enormt, 1,2 miljoner svenskar tittade på webb-tv under fjärde kvartalet 2006) där det visar sig att tv-kanalerna har varit överraskande sena att nyttja tekniken. Aftonbladet.se sägs enligt denna undersökning vara 1:a på webb-tv med TV4 och Youtube som delad trea... Även Resumé har hittat samma undersökning.
Undrar var The Venice Project, som nu bytt namn till Joost, placerar sig på listan om några månader då testfasen är avklarad?
TV-tablåer känns så väldigt 1980-tal eller hur? Själv njuter jag just nu av att se LOST på DVD, en serie jag missade starten av på tv och därmed blev tvungen att se den i efterhand. Himmelrike att slippa följa sändningstider och reklamavbrott. Sedan är ju seriens tillkomst i sig fascinerande och lite snabbt surfande på nätet visar snabbt vilket intresse det finns för den med otaliga fansajter som Lost.com m fl
11 januari 2007
Smart tävling
Som ett NHL-hockeyfan så kunde jag förstås inte undgå att delta i Travelstarts tävling där man har chansen att vinna en resa till New York. Får väl se om de fastnar för min motivering...
Ett av kraven för deltagande är att man berättar om det i sin blogg och länkar till deras sida. Ett smart sätt att marknadsföra sig - sedan är det förstås extra tacksamt när man säljer något som är så attraktivt att vinna som just resor...
Ett av kraven för deltagande är att man berättar om det i sin blogg och länkar till deras sida. Ett smart sätt att marknadsföra sig - sedan är det förstås extra tacksamt när man säljer något som är så attraktivt att vinna som just resor...
08 januari 2007
Det skrivna ordet lever
Gerry McGovern skriver tänkvärt om hur stort det skrivna ordet är i webbens tidevarv.
Men är det givet att det är så för all framtid? Jag har skrivit en futuristisk novell som också behandlar detta tema med en annan synvinkel.
Rätt eller fel, ingen vet. Dagstidningarnas död spåddes tidigt då webben dök upp, men avfärdades för några år sedan. Idag ser vi att det trots allt kan bli så när tekniken kommit tillräckligt långt och människorna tagit den till sig.
Hur ser framtiden ut? Snubblade över en profetia i GP som också har potential. Men som vanligt lär vi underskatta vissa förändringar och överskatta andra.
Men är det givet att det är så för all framtid? Jag har skrivit en futuristisk novell som också behandlar detta tema med en annan synvinkel.
Rätt eller fel, ingen vet. Dagstidningarnas död spåddes tidigt då webben dök upp, men avfärdades för några år sedan. Idag ser vi att det trots allt kan bli så när tekniken kommit tillräckligt långt och människorna tagit den till sig.
Hur ser framtiden ut? Snubblade över en profetia i GP som också har potential. Men som vanligt lär vi underskatta vissa förändringar och överskatta andra.
Dagens sämsta kundtjänst via webben - Telia
Inledde morgonen med ett ganska enkelt uppdrag. Att påpeka för Telia att de inte borde skicka ut en faktura på ett abonnemang som redan är uppsagt - och dessutom bekräftat per snigelpost från dem själva.
Jag hatar att sitta i telefonköer och därför vill jag sköta så enkla ärenden via ett smidigt webbformulär eller e-post.
Därför surfar jag in på telia.se som ser snygg ut vid första anblicken. Det finns massor av möjligheter att själv söka svar på enkla frågor som hur man kopplar in en telefonsladd i väggen eller lägger på luren.
Efter att ha klickat på Kontakta Telia läser jag:
Via e-post
Finner du inte svaret på din fråga här på webben kan du enkelt skicka den via ett kontaktformulär till vår kundtjänst.
Klickar man på läs mer hamnar man sedan på en ny sida med massor av text och förslag på svar på frågor.
Men inte svar på den viktigaste frågan: var har ni gömt kontaktformuläret?
Varför har stora företag en sådan skräck för kontaktformulär? Varför är de så usla på att ta emot enkla simpla frågor via webben?
Det "roligaste" är dock möjligheten att få teknisk support på sitt bredband - den enda support som erbjuds via live-chat. Det är hysteriskt roligt när man funderar över hur de ska ge support vid de tillfällen då det oftast behövs nämligen då bredbandet är ur funktion.
Till sist tvingas jag då ringa till kundtjänst. Möts av en intelligent och smart virtuell telefonist som kan tolka röstsvar. Funkar hyfsat smidigt men slutresultatet är ändå telefonkö, plats 55, som sakta, sakta räknas ner... Beräknad tid 12 min. Suck.
Total slösar jag 16 minuter på ett meningslöst samtal som orsakas av:
1) bristande rutin hos Telia i deras faktureringsrutiner (om ett abonnemang sägs upp t ex den 10:e men kopplas ur den 29:e så kan de ändå skicka iväg en faktura den 27:e). Istället för att fördröja den fakturan för att se om urkopplingen verkställs så skickar de ut en faktura som retar upp kunden, orsakar onödiga ärenden hos kundtjänst och därefter ändå krediteras per papperspost som dock inte anländer förrän kunden redan blivit uppretad. Kostnaden för två utskickade fakturor och tid i kundtjänst ser man på de höga räkningarna.
2) En hemsida som försöker automatisera men ändå i slutändan vill styra allt till en telefonist.
Konspirationsteoretikern i mig misstänker att kundtjänst fått för mycket att säga till om i utformningen. De har visserligen kompetensen och vet exakt vilka frågor som ställs men det finns också en risk i att be någon försöka rationalisera bort sig själv. Vem vill hjälpa till att ge sig själv sparken?
Hade jag vetat hur dåligt organiserat Telia är hade jag aldrig köpt de där aktierna som Rosengren lurade på oss. Jag borde fakturera dem för all tid de slösat bort för mig idag - allt orsakat av dåliga rutiner och dessutom en usel hemsida. Snygg med många bra funktioner men ändå usel eftersom den inte löser den enklaste av uppgifter på ett smart sätt.
Det blev i alla fall ett blogginlägg med ett avskräckande exempel på hur man inte ska utforma sin webbplats.
Fick en annan felaktig faktura idag. Från en annan gammal koloss, Posten. Men de hade faktiskt satt ut en e-postadress direkt på sin faktura. Det kallar jag service även om jag fortfarande efter tre timmar inte fått svar av dem.
Uppdatering: det dröjde 44 timmar innan Posten svarade, men då var problemet löst och jag hade bara behövt lägga en minut på att skicka mailet jämfört med en bortkastad halvtimme hos Telia...
Jag hatar att sitta i telefonköer och därför vill jag sköta så enkla ärenden via ett smidigt webbformulär eller e-post.
Därför surfar jag in på telia.se som ser snygg ut vid första anblicken. Det finns massor av möjligheter att själv söka svar på enkla frågor som hur man kopplar in en telefonsladd i väggen eller lägger på luren.
Efter att ha klickat på Kontakta Telia läser jag:
Via e-post
Finner du inte svaret på din fråga här på webben kan du enkelt skicka den via ett kontaktformulär till vår kundtjänst.
Klickar man på läs mer hamnar man sedan på en ny sida med massor av text och förslag på svar på frågor.
Men inte svar på den viktigaste frågan: var har ni gömt kontaktformuläret?
Varför har stora företag en sådan skräck för kontaktformulär? Varför är de så usla på att ta emot enkla simpla frågor via webben?
Det "roligaste" är dock möjligheten att få teknisk support på sitt bredband - den enda support som erbjuds via live-chat. Det är hysteriskt roligt när man funderar över hur de ska ge support vid de tillfällen då det oftast behövs nämligen då bredbandet är ur funktion.
Till sist tvingas jag då ringa till kundtjänst. Möts av en intelligent och smart virtuell telefonist som kan tolka röstsvar. Funkar hyfsat smidigt men slutresultatet är ändå telefonkö, plats 55, som sakta, sakta räknas ner... Beräknad tid 12 min. Suck.
Total slösar jag 16 minuter på ett meningslöst samtal som orsakas av:
1) bristande rutin hos Telia i deras faktureringsrutiner (om ett abonnemang sägs upp t ex den 10:e men kopplas ur den 29:e så kan de ändå skicka iväg en faktura den 27:e). Istället för att fördröja den fakturan för att se om urkopplingen verkställs så skickar de ut en faktura som retar upp kunden, orsakar onödiga ärenden hos kundtjänst och därefter ändå krediteras per papperspost som dock inte anländer förrän kunden redan blivit uppretad. Kostnaden för två utskickade fakturor och tid i kundtjänst ser man på de höga räkningarna.
2) En hemsida som försöker automatisera men ändå i slutändan vill styra allt till en telefonist.
Konspirationsteoretikern i mig misstänker att kundtjänst fått för mycket att säga till om i utformningen. De har visserligen kompetensen och vet exakt vilka frågor som ställs men det finns också en risk i att be någon försöka rationalisera bort sig själv. Vem vill hjälpa till att ge sig själv sparken?
Hade jag vetat hur dåligt organiserat Telia är hade jag aldrig köpt de där aktierna som Rosengren lurade på oss. Jag borde fakturera dem för all tid de slösat bort för mig idag - allt orsakat av dåliga rutiner och dessutom en usel hemsida. Snygg med många bra funktioner men ändå usel eftersom den inte löser den enklaste av uppgifter på ett smart sätt.
Det blev i alla fall ett blogginlägg med ett avskräckande exempel på hur man inte ska utforma sin webbplats.
Fick en annan felaktig faktura idag. Från en annan gammal koloss, Posten. Men de hade faktiskt satt ut en e-postadress direkt på sin faktura. Det kallar jag service även om jag fortfarande efter tre timmar inte fått svar av dem.
Uppdatering: det dröjde 44 timmar innan Posten svarade, men då var problemet löst och jag hade bara behövt lägga en minut på att skicka mailet jämfört med en bortkastad halvtimme hos Telia...
05 januari 2007
När kommer den långa svansen till media?
Inom e-handeln pratas det mycket om "The long tail". Det går lite förenklat ut på att svansen till storsäljarna (som står för de största volymerna) med internets hjälp är så lång att volymerna i den tillsammans är större än de som säljer mest.
De som främst upptäckt detta är bokbranschen där man samtidigt som storsäljarna når än större upplagor faktiskt säljer enorma mängder av tusentals titlar som tidigare aldrig togs in av enskilda bokhandlare.
Samma sak sker inom musikvärlden där små, ibland enskilda musiker, utgivare med internets hjälp kan nå en publik.
Med internets hjälp ökar faktiskt mångfalden tack vare billigare distribution. Visst, det är svårt att tjäna stora pengar om du befinner dig långt ut i svansen och bara har 1000 fans eller ännu färre.
Just nu jobbar jag som pressansvarig för ett evenemang som befinner sig i svansen om man ser till idrottsvärlden.
Det är Europacupen i innebandy, 16 mästarlag från Europa samlade i svenska Varberg under fyra dagar för att göra upp om bucklan. Det är helt enkelt innebandy i världsklass med som igår kväll 1650 åskådare på läktaren.
Hur stort är då intresset från de stora drakarna? Tyvärr ganska litet. SVT24 är med på banan och direktsänder från semi- och finaler lördag och söndag. (Även Eurosport sänder allt som produceras). Men kvällspressen och de stora drakarna då? Ingenting.
Jag började då fundera över om den långa svansen inte fungerar på media - eller om det helt enkelt är så att traditionell media inte upptäckt den.
I de tryckta tidningarna fanns (nåja, finns de är ju inte utdöda ännu) alltid ett begränsat utrymme.
Sportredaktionen fick ett visst antal sidor tilldelade beroende på hur mycket annonser som sålts och hur tjock tidningen skulle vara varje dag. Platsbrist hindrade att alla idrotter fick lika stor bevakning.
Men på internet finns ju inte denna begränsning. Logiskt sett borde ju då de stora drakarna kunna satsa på svansen, att äntligen ge även mindre idrotter en vettig bevakning åtminstone på sina webbplatser, bortsett från resurser. Bläddrar man i sportbilagorna så är det fotboll och hockey som utgör grunden. Övriga sporter är kuriosa som får en notis eller kanske ett enstaka reportage någon dag.
Roade mig med ett besök på aftonbladet.se för att se om det var samma sak på webben - och visst, så är det. En snabb kalkyl såg ut så här igår kväll:
En vanlig dag - torsd 4 januari (dagen efter JVM-semin i hockey).
27 länkar/rubriker: Hockey
19 länkar: Fotboll
6 länkar: Blandat
5 länkar: Skidor
3 länkar: golf, tennis
2 länkar: TV, Trav, Poker, Bandy
1 länk: handboll, boxning, innebandy
Det finns visserligen egna underavdelningar för nästan alla sporter. Men när man går in och tittar där inser man att det inte görs någon ordentlig bevakning av dessa utan bara - precis som i papperstidningen - små nedslag då och då.
Tittar man in under innebandy finns det - krönikor av Jihde och matchfakta borträknat - 15 texter sedan säsongsstarten. 15 texter på 97 dagar, under en period då det spelats 78 elitseriematcher bara på herrsidan... Flera av texterna faller också under kategorin skandaler, dvs konkurshot eller bråk som inte är resultatet av en seriös bevakning utan endast är re-writes av TT- eller lokalnyheter.
Ska bli intressant att se vilken dagstidning som först upptäcker den långa svansen och gör något åt den. På det lokala planet kan man konstatera att morgontidningarna fortfarande lever kvar i att leverera matchreferat/intervjuer ett halvt dygn efter att matchen är spelad. Vilket öppnar upp för nischaktörer som exempelvis innebandymagazinet.se och enskilda klubbars egna hemsidor.
De som främst upptäckt detta är bokbranschen där man samtidigt som storsäljarna når än större upplagor faktiskt säljer enorma mängder av tusentals titlar som tidigare aldrig togs in av enskilda bokhandlare.
Samma sak sker inom musikvärlden där små, ibland enskilda musiker, utgivare med internets hjälp kan nå en publik.
Med internets hjälp ökar faktiskt mångfalden tack vare billigare distribution. Visst, det är svårt att tjäna stora pengar om du befinner dig långt ut i svansen och bara har 1000 fans eller ännu färre.
Just nu jobbar jag som pressansvarig för ett evenemang som befinner sig i svansen om man ser till idrottsvärlden.
Det är Europacupen i innebandy, 16 mästarlag från Europa samlade i svenska Varberg under fyra dagar för att göra upp om bucklan. Det är helt enkelt innebandy i världsklass med som igår kväll 1650 åskådare på läktaren.
Hur stort är då intresset från de stora drakarna? Tyvärr ganska litet. SVT24 är med på banan och direktsänder från semi- och finaler lördag och söndag. (Även Eurosport sänder allt som produceras). Men kvällspressen och de stora drakarna då? Ingenting.
Jag började då fundera över om den långa svansen inte fungerar på media - eller om det helt enkelt är så att traditionell media inte upptäckt den.
I de tryckta tidningarna fanns (nåja, finns de är ju inte utdöda ännu) alltid ett begränsat utrymme.
Sportredaktionen fick ett visst antal sidor tilldelade beroende på hur mycket annonser som sålts och hur tjock tidningen skulle vara varje dag. Platsbrist hindrade att alla idrotter fick lika stor bevakning.
Men på internet finns ju inte denna begränsning. Logiskt sett borde ju då de stora drakarna kunna satsa på svansen, att äntligen ge även mindre idrotter en vettig bevakning åtminstone på sina webbplatser, bortsett från resurser. Bläddrar man i sportbilagorna så är det fotboll och hockey som utgör grunden. Övriga sporter är kuriosa som får en notis eller kanske ett enstaka reportage någon dag.
Roade mig med ett besök på aftonbladet.se för att se om det var samma sak på webben - och visst, så är det. En snabb kalkyl såg ut så här igår kväll:
En vanlig dag - torsd 4 januari (dagen efter JVM-semin i hockey).
27 länkar/rubriker: Hockey
19 länkar: Fotboll
6 länkar: Blandat
5 länkar: Skidor
3 länkar: golf, tennis
2 länkar: TV, Trav, Poker, Bandy
1 länk: handboll, boxning, innebandy
Det finns visserligen egna underavdelningar för nästan alla sporter. Men när man går in och tittar där inser man att det inte görs någon ordentlig bevakning av dessa utan bara - precis som i papperstidningen - små nedslag då och då.
Tittar man in under innebandy finns det - krönikor av Jihde och matchfakta borträknat - 15 texter sedan säsongsstarten. 15 texter på 97 dagar, under en period då det spelats 78 elitseriematcher bara på herrsidan... Flera av texterna faller också under kategorin skandaler, dvs konkurshot eller bråk som inte är resultatet av en seriös bevakning utan endast är re-writes av TT- eller lokalnyheter.
Ska bli intressant att se vilken dagstidning som först upptäcker den långa svansen och gör något åt den. På det lokala planet kan man konstatera att morgontidningarna fortfarande lever kvar i att leverera matchreferat/intervjuer ett halvt dygn efter att matchen är spelad. Vilket öppnar upp för nischaktörer som exempelvis innebandymagazinet.se och enskilda klubbars egna hemsidor.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)